Blogg:

För en månad sen påbörjade jag en utbildning i djurkommunikation och healing. Sen dess har tillvaron varit turbulent i positiv mening. Jag har nätt och jämt landat i detta nya. Tanken med kursen var att jag och väninnan skulle göra vår årliga hästgrej och nu råkade det bli den här kursen utanför Borås. Vi landade på torsdag kväll i campingstugan vi hyrt under helgen, helt ovetande om vad kommande dagar skulle innebära. Övningar som fick oss att växa och förstå oss själva varvades med kunskap om djurkommunikation och healing. Jag hade aldrig haft en tanke på att testa annat än med mina egna djur men upptäckten att detta var "min grej" har fått mig att tänka annat. Det var inte alls  svårt, behövde inte ens anstränga mig för att byta frekvens. Mitt eget mantra "det som går lätt är rätt" har aldrig känts mer riktigt. Jag fortsätter att utbilda mig inom detta spännande och viktiga område och under utbildningstiden erbjuder jag  enligt skolans policy uppdrag till reducerat pris.

Hjärtat skriker ut sin hjälplöshet över att bli berövad sina arbetsverktyg. Magen krampar och frustrationen kräks ut. Jag förväntas prestera resultat men ingen jävla idiot kommer på ide’n att plocka av kontorsråttorna deras datorer. Kostnaderna skenar i takt med ungar som ges konstgjord andning, de styrande förfasar sig men ingen vågar. Vågar göra annat, vågar tänka nytt, vågar låta de som brinner rikta sin låga mot de som behöver istället för att elden förtär dem själva. Så lätt att råda vänner att hoppa av cirkusen och följa sitt hjärta. Så svårt själv. Kroppen säger att det är bättre att sluta innan man går sönder. Går sönder av att ”veta hur” men inte få tillåtelse. Den alltjämt närvarande smärtan som från en hånfull käftsmäll när jag möter små olyckliga, vilsna själar som skriker ut rop på hjälp om trygghet och kärlek. Vill låta dem möta trygghet och kärlek. Vill - men .............,

Att hålla sig innanför ramarna är bekvämt men dessvärre inte särskilt utvecklande. Väldigt ofta går man omkring med en känsla av missnöje utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är tills det en vacker dag ställs på sin spets eller att man av en händelse upptäcker nåt nytt. Så var det med ridningen för mig, det hände inte så mycket, gick hyfsat bra men varken jag eller hästen var glada, jag ville ju känna den där fantastiska känslan av flow när man utan ansträngning flyger tillsammans med sin häst. Hur skulle jag lyfta min ridning? Man kan säga att jag snubblade över lösningen i form av en tränare som med clickerträning får en lyhörd häst och en ryttare som är medveten om hur den kommunicerar med hästen så de tillsammans blir ett ekipage i balans och harmoni.

När man provar något nytt är den första tiden en smekmånad som känns fantastisk och man kan inte förstå att man inte gjort detta tidigare. Efter ett tag kommer svårigheterna, man känner sig helt värdelös när inte den enklaste sak fungerar och här är det lätt att ge upp och gå tillbaka och göra som man alltid gjort. Det är då man inte får ge upp! Att ta sig ur komfortzonen är smärtsamt men så värt besväret för sanningen är att man kan inte gå tillbaka. Det vore att svika både sig själv och sin häst så därför tar vi nya tag och spränger oss ur komfortzonen för att uppnå drömmen om att bli ett.

Jag sitter på altanen och dricker mitt morgonkaffe. Har precis sagt godmorgon och klappat om Amme som gäspat trött i sensommarsolen.I fem dagar har han nu haft sin nya kompis, en islandsvalack. Till en början visade han vänligt men bestämt nykomlingen var skåpet ska stå, något senare fick han ta strid för att behålla sin position och han var ganska sur och missbelåten. Han hade nog haft det bättre ensam, var mannens kommentar. Att ha en kompis att klia sig på är skönt men de ska göra som Amme vill så det där med att kompromissa är inget han känner till även om det säkert skulle vara mindre slitsamt.När vi stod där i morse och småmyste tillsammans gick islänningen iväg och tittade gång på gång bakåt för att se om han fick Amme med sig, han stannade vid övergången till nästa äng och tittade oroligt på oss, nu var han själv och inte helt bekväm med situationen så han var snart tillbaka över diket igen. Amme gick honom till mötes och visade med en liten huvudsläng att han skulle flytta sig för honom men icke så det kom ytterligare några såna innan han tog tag i islänningens grimma och flyttade hans huvud. Islänningen försökte sig på samma sak men Amme rubbade inte huvudet ur position. När han så böjt islänningens huvud åt båda hållen några gånger släppte han taget om grimman och nykomlingen följde lugnt och snällt efter Amme dit han gick.

Fascinerande att se hur hästar kommunicerar med varandra och lärorikt att se att ledarskap faktiskt är färskvara, något man får visa sig värdig och inte en gång för alla givet.

Senaste kommentarer

03.01 | 19:33

Hejja hejja

...
11.11 | 18:22

Jättefin hemsida Inger!

...
11.11 | 17:22

Helt fantastisk blogg med mycket bra innehåll!

...
10.11 | 19:57

Ja, det är verkligen ett nyckelbehov hos oss alla, två som fyrbenta.

...