Blogg:

Hjärtat skriker ut sin hjälplöshet över att bli berövad sina arbetsverktyg. Magen krampar och frustrationen kräks ut. Jag förväntas prestera resultat men ingen jävla idiot kommer på ide’n att plocka av kontorsråttorna deras datorer. Kostnaderna skenar i takt med ungar som ges konstgjord andning, de styrande förfasar sig men ingen vågar. Vågar göra annat, vågar tänka nytt, vågar låta de som brinner rikta sin låga mot de som behöver istället för att elden förtär dem själva. Så lätt att råda vänner att hoppa av cirkusen och följa sitt hjärta. Så svårt själv. Kroppen säger att det är bättre att sluta innan man går sönder. Går sönder av att ”veta hur” men inte få tillåtelse. Den alltjämt närvarande smärtan som från en hånfull käftsmäll när jag möter små olyckliga, vilsna själar som skriker ut rop på hjälp om trygghet och kärlek. Vill låta dem möta trygghet och kärlek. Vill - men .............,

Att hålla sig innanför ramarna är bekvämt men dessvärre inte särskilt utvecklande. Väldigt ofta går man omkring med en känsla av missnöje utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är tills det en vacker dag ställs på sin spets eller att man av en händelse upptäcker nåt nytt. Så var det med ridningen för mig, det hände inte så mycket, gick hyfsat bra men varken jag eller hästen var glada, jag ville ju känna den där fantastiska känslan av flow när man utan ansträngning flyger tillsammans med sin häst. Hur skulle jag lyfta min ridning? Man kan säga att jag snubblade över lösningen i form av en tränare som med clickerträning får en lyhörd häst och en ryttare som är medveten om hur den kommunicerar med hästen så de tillsammans blir ett ekipage i balans och harmoni.

När man provar något nytt är den första tiden en smekmånad som känns fantastisk och man kan inte förstå att man inte gjort detta tidigare. Efter ett tag kommer svårigheterna, man känner sig helt värdelös när inte den enklaste sak fungerar och här är det lätt att ge upp och gå tillbaka och göra som man alltid gjort. Det är då man inte får ge upp! Att ta sig ur komfortzonen är smärtsamt men så värt besväret för sanningen är att man kan inte gå tillbaka. Det vore att svika både sig själv och sin häst så därför tar vi nya tag och spränger oss ur komfortzonen för att uppnå drömmen om att bli ett.

Jag sitter på altanen och dricker mitt morgonkaffe. Har precis sagt godmorgon och klappat om Amme som gäspat trött i sensommarsolen.I fem dagar har han nu haft sin nya kompis, en islandsvalack. Till en början visade han vänligt men bestämt nykomlingen var skåpet ska stå, något senare fick han ta strid för att behålla sin position och han var ganska sur och missbelåten. Han hade nog haft det bättre ensam, var mannens kommentar. Att ha en kompis att klia sig på är skönt men de ska göra som Amme vill så det där med att kompromissa är inget han känner till även om det säkert skulle vara mindre slitsamt.När vi stod där i morse och småmyste tillsammans gick islänningen iväg och tittade gång på gång bakåt för att se om han fick Amme med sig, han stannade vid övergången till nästa äng och tittade oroligt på oss, nu var han själv och inte helt bekväm med situationen så han var snart tillbaka över diket igen. Amme gick honom till mötes och visade med en liten huvudsläng att han skulle flytta sig för honom men icke så det kom ytterligare några såna innan han tog tag i islänningens grimma och flyttade hans huvud. Islänningen försökte sig på samma sak men Amme rubbade inte huvudet ur position. När han så böjt islänningens huvud åt båda hållen några gånger släppte han taget om grimman och nykomlingen följde lugnt och snällt efter Amme dit han gick.

Fascinerande att se hur hästar kommunicerar med varandra och lärorikt att se att ledarskap faktiskt är färskvara, något man får visa sig värdig och inte en gång för alla givet.

Sitter vid stallväggen och tar in våren som äntligen är på gång. Som jag har längtat och väntat. Kyla, is och snö har lamslagit livsglädjen allt för länge. Lyssnar på vårfloden som brusar i den porlande, dansande bäcken och hästarnas förnöjda mumsande på höet i den isfria vinterhagen. Ett stilla sus från en vårvind som sakta stryker förbi likt katten som vaknat ur sin njutningsfulla vila i det solvarma höet i ladan. Mina muskler som värkt alltför länge slappnar av och krafterna återkommer. Kanske, kanske för ljuset och värmen med sig ett löfte om förändring. Krax, krax låter det från högsta tallens topp där kråkan majestätiskt blickar ut över sitt kungadöme och kommunicerar med världen.

 En vecka på Gran Canaria tillsammans med näst yngste sonen var medicin för en sårad själ och värkande muskler.Att åka ifrån regn, rusk och mörker till ljus och värme och där hitta borttappade bitar av sig själv är GLÄDJE! Den viktigaste pusselbiten var att lita på sin magkänsla. Som barn och ung kände jag alltid i magen vad som var rätt för mig men med åren har det blivit allt svårare och det sista har jag trott att jag helt förlorat förmågan. Första morgonen när vi satt på vår uteplats och åt frukost kom en man som hette Frank och ville sälja dagsutflykter med båt, han ville ha 2/3 av priset med en gång och skulle komma tillbaka en timme senare så vi hann avsluta frukosten i lugn och ro och ta ut kontanter i bankomaten nere i byn.När vi fått ut våra pengar och var på väg tillbaka till hotellet kom Frank på en vespa med en ung kille bakpå som han presenterade som sin son, han hette Dario. Frank undrade om vi ville ge honom pengarna direkt på gatan vilket kanske såg märkligt ut men kändes helt OK. Inte förrän flera dagar senare kom tvivlen, hade han lurat oss? Visserligen hade vi fått en numrerad lapp med ett företagsnamn men vad sa egentligen det? Vi passerade ett stånd där de sålde ”våran båttur” och jag berättade att vi redan köpt av Frank, försäljaren kände inte till honom eller att deras resor såldes på det viset. Tankarna snurrade igång och den tidigare så trevliga och förväntansfulla känslan var som bortblåst. Hade vi blivit lurade? Jag försökte slå bort tankarna som malde men de ville inte släppa taget, inte förrän morgonen dagen innan båtturen då vi åter såg den glade Frank som hejade glatt och nu gick runt till nyanlända gäster. Magen blev lugn och hjärtat varmt och båtturen blev veckans höjdpunkt.

En aktivitet under båtturen var att åka banana boat efter en jet ski, jag njöt av upplevelsen och följde flödet i vågorna tills hjärnan gjorde mig uppmärksam på att jag i stort sett var den enda personen över fyrtio som dessutom satt längst bak och skulle bli den första att bli avkastad. Muskelreumatism och kortison med risk för benskörhet, tankarna sa att jag var dumdristig som utsatte mig för detta och den tidigare så behagliga ridturen över mjuka vågor kändes plötsligt ryckig och livsfarlig. Precis så funkar ju ridningen också, så länge vi är närvarande i nuet och följer flödet så blir vi ett med hästen men när hjärnan lägger sig i så börjar vi plötsligt begränsa oss och flowet försvinner.

Senaste kommentarer

03.01 | 19:33

Hejja hejja

...
11.11 | 18:22

Jättefin hemsida Inger!

...
11.11 | 17:22

Helt fantastisk blogg med mycket bra innehåll!

...
10.11 | 19:57

Ja, det är verkligen ett nyckelbehov hos oss alla, två som fyrbenta.

...