Mitt examensarbete

Rapport om hästunderstödd terapi

 

Institutionen för utbildningsvetenskap

 

 

 

 

Inger Fjällman Sedvall

 

 

Hästar och ridning som specialpedagogisk metod

 

 

 

 

 

Horses and Riding as a Special Needs Method

 

 

 

 

Examensarbete 10 poäng

Lärarprogrammet, SÄL

 

 

Datum:                   06-03-03

Handledare:           Ulla Högberg



Abstract

 

I have seen hyperactive children become calm after being at the stable. This study is about how you can use horse riding as a special needs method for children with neurodevelopmental dysfunctions, NDD.

I have read literature about children with NDD and about horses and riding to find the answer to the childrens needs. I have visited a riding school which provides riding for children with NDD and made interviews with the staff.

 I knew since before that horses can make us feel better. Riding as a tool for improving the abilities of children with neurodevelopmental dysfunctions was for me something new.

NDD is considered as a motivational dysfunction which implies that the childs’ talent must be taken into consideration. The school must use the childs’ own talents and interests in the education.

The results of my study show that there is a large potential for special education in riding activities. This potential appears to me as mostly unexploited, since very few  riding schools in Sweden provide riding for children with NDD.
 

Sammanfattning

 

 

Jag har sett hyperaktiva barn lugna ner sig efter att de varit i stallet.

Den här rapporten handlar om hur man kan använda hästen som ett specialpedagogiskt verktyg för barn med neuropsykiatriska funktionshinder ,NPF.

För att genomföra min undersökning har jag dels läst litteratur om barn med NPF, dels om hästar och ridning för att se vad som svarar mot barnens behov. Jag har gjort studiebesök på en ridskola som bedriver handikappridning , där jag intervjuade personalen.

Att hästar får oss att må bra visste jag sedan tidigare men att ridningen har så stor betydelse för att träna områden där NPF-barnen har svårigheter det var en ny upptäckt för mig.

NPF betraktas som ett motivations-handikapp vilket innebär att ska barnets begåvning tas tillvara så måste skolan utgå ifrån barnets starka sidor och intresse i undervisningen.

 

Resultatet av min undersökning visar att det finns en stor specialpedagogisk potential i aktiviteter som har med hästar och ridning att göra. Denna potential bedömer jag som till stor del outnyttjad. Den verksamhet jag besökte är en av få i landet med denna inriktning.




Innehållsförteckning

         Inledning ……………………...........................   1       

         1:1   Bakgrund ochsyfte....................................      1

         1:2  Problemformulering ………………………          1

 

  1. Litteraturgenomgång……………………………………….   2 2:1     VadärNPF………………..........…………………..       2 2:2       Beteendemässiga variationer inom diagnosen NPF..2 2:3       Behandling av barn med NPF …………………        5 2:4       Specialpedagogisk metod för barn med NPF …..    6 2:5      Hästen som specialpedagogiskt verktyg ……..        8 2:6      Problemprecisering……………………………        10

      3.    Metod ……………………………………………………   11

           3:1      Litteraturundersökningen ….............………….         11

          3:2      Den empiriska undersökningen ……………             11

 

  1. Resultat……………………………………………………  13

         4:1    Hästaroch ridning som ett specialpedagogiskt verktyg      13

   4:2      Social vinstlott för barn med NPF………….....…       17

   4:3      Andra träningsformer med häst………………….      18

   4:4      Hur får man en ridgrupp med NPF-barn att fungera     18

   4:5      Finns det en överspridningseffekt till skolan                  
  
4:6      Slutsatser utifrån resultatet om hur man kan använda 
               hästar och ridning 
som ett specialpedagogiskt verktyg 
               för barn med NPF……………..................…..        19
 

  1. Diskussion..........................................................................21                                                                                                                    5:1    Hästar och ridning som ett specialpedagogiskt verktyg…21 5:2        Metoddiskussion………………………………     22 5:3        Min egen vision kring en fungerande verksamhet……  22 5:4        Avslutning………………………………………       23

         Litteraturförteckning ……………………………..                24

 

Bilaga 1 (Handikappridningens tre undergrupper)…….      25

 

Bilaga 2 (Lodrät sits)…………………………………..    26

 

Bilaga 3 (Intervju-frågor)……………………………        27

 

Bilaga 4 (Cowboy-historia)…………………………….    28



 

1. Inledning

 

1.1  Bakgrund och syfte

I mitt arbete på skolan har jag ofta hört personal inom särskolan prata positivt om handikappridningen. Deras elever tränas och mår bra av aktiviteten. Att barn med fysiska handikapp och Downs syndrom deltar i handikappridning genom skolans försorg har varit vedertaget i många år. Därför förvånades jag när skolans lilla grupp, innehållande barn med  neuropsykiatriska funktionshinder (förkortat NPF), fick följa med särskolan på handikappridning. Barnen i denna grupp kallasi vardagligt tal ibland bokstavsbarn. Dessa barn var ju fysiskt friska, varför skulle de delta i handikappridning? De kunde väl rida på fritiden som alla andra barn med hästintresse fick lov till.

 

 När jag frågade personalen varför deras lilla grupp elever deltog i handikappridning fick jag inget svar på vad barnen tränade genom ridningen, men personalen hade märkt att barnen var gladare och mer alerta den dagen det var ridning. Skolarbetet gick lite lättare och barnen irriterade sig inte på varandra i samma utsträckning. Detta kan jag förstå då mitt stora intresse genom åren har varit hästar och ridning. Jag har ridit på olika ridskolor, haft egna hästar och varit verksam i flera ridklubbar. Detta har skänkt mig mycket glädje och fått mig att må bra.


När vi under min SÄL-utbildning läste en kurs i specialpedagogik förstod jag att jag under årens lopp stött på ett flertal barn och ungdomar på ridskolorna som säkert hade en NPF-problematik även om de inte var diagnostiserade. Om dessa barn och ungdomar hördes det ofta sägas att: ”Tur de har hästarna annars ginge det nog illa.” Med detta menade folk att utan hästarna skulle dessa ungdomar hamna i kriminalitet och missbruk. Denna dystra profetia skulle säkert stämt på många av dem men såvitt jag vet så klarade de tonårstiden ganska bra och utvecklades till målmedvetna, ansvarstagande och viljestarka ungdomar.

 

 När mitt egetbarn skulle börja på häst-lekis fanns det ett barn i gruppen som sprang runt i stallet, klättrade på väggarna, knuffade de andra barnen och lyssnade inte alls vare sig på föräldrar eller ledare. Som jag såg det måste det här vara ett barn med någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder. Detta tycker jag att jag fått bekräftat efter kursen i specialpedagogik.  I slutet av terminen var det knappt man märkte samma barn, då skiljde han sig inte nämnvärt genom sitt beteende från de andra i gruppen. Det har fått mig att fundera över vad det är som är bra med hästar och ridning? Jag har aldrig mött någon som har kunnat besvara mina frågor. Det är min förhoppning att jag med denna undersökning ska komma närmare ett svar.

 

1.2     Problemformulering

Hur kommer det sig att ”de stökiga” barnens beteende förändras? Kan det ha med hästar och ridning att göra?

Har hästar och ridning en positiv effekt på barn med NPF ?

Om det finns en positiv effekt av hästar och ridning, kan denna effekt tas tillvara även i skolarbetet?

 

 

2. Litteraturgenomgång

 

 

 2:1 Vad är NPF

Alla som jobbar i skolan har säkert någon gång stött på barn som man inte riktigt vet hur man ska handskas med. Dessa barn ser ut som alla andra barn men har ett beteende som inte alltid överensstämmer med åldern. Vissa barn sitter aldrig still, andra är svåra att få kontakt med. En del får aggressionsutbrott vid minsta motgång och råkar ständigt i konflikt med sina jämnåriga. I skolarbetet presterar de ofta sämre än vad man kan förvänta sig utifrån deras begåvning. Uppträder svårigheterna både hemma och i skolan trots en god uppväxtmiljö kan man misstänka att barnet har primära koncentrationssvårigheter. Dessa svårigheter ser man hos barn med neuropsykiatriska diagnoser som AD/HD, DAMP, ADD, Tourette syndrom, Aspergers syndrom, högfungerande autism m. fl. För att slippa räkna upp alla dessa diagnoser varje gång man ska beskriva förekomsten av ett problem med neuropsykiatrisk bakgrund förkortar man NPF, som betyder neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (Gravander, -98).

 

2:1:1 Orsaker till NPF

Forskningen visar att neurologiska dysfunktioner ofta är ärftliga och beror på en konstitutionellt betingad brist i förmågan till koncentration. Barnet ärver alltså inte diagnosen utan någon typ av biokemisk förändring i hjärnan. Barn vars hjärna är särskilt känslig är också extra känsliga för yttre påfrestningar som graviditets- och förlossningskomplikationer men också miljögifter och brister i det tidiga omhändertagandet. Den gemensamma nämnaren för barn med NPF är bristande effekt av transmittorsubstanser i de olika delar av hjärnan som styr uppmärksamhet, aktivitetsreglering och impulskontroll (Kadesjö,2001).

 

Att det finns en kemisk obalans i hjärnans ämnesomsättningsprocesser betyder alltså att barnet inte har en hjärnskada som man ofta trodde förr. Det är av denna anledning man gått ifrån begreppet MBD som betyder minimal brain dysfunction och syftar på orsaken till diagnosen. Numer väljer man att diagnosen beskriver svårigheterna t.ex AD/HD som står för AttentionDysfunction/HyperactivityDysfunction (Iglum,1997).

 

2:1:2 Förekomst av NPF

Ungefär 5% av alla skolbarn har NPF eller som Gillberg (2005) säger ”ett barn i varje klass” . Det är 3-4 gånger vanligare hos pojkar än hos flickor. Det kan bero på att omgivningen uppmärksammar pojkarnas aggressivitet och normöverträdelser men ser inte de blyga, försiktiga flickornas tvångsmässiga problem, ångest och depressioner som konsekvenser av NPF. Flickorna diagnostiseras oftare nu sen man började betrakta uppmärksamhetsstörningen som det genomgående draget (Iglum,1997).

 

 

2: 2 Beteendemässiga variationer inom diagnosen NPF

Det finns inte ett barn med NPF som är det andra likt. Även om de har samma diagnos är de som alla andra barn individer och deras beteende ser olika ut. Detta kan förutom personligheten bero på tilläggsproblem.  Ett barn med AD/HD kan t.ex ha problem med omgivningen, men detta är effekter av den primära diagnosen och alltså en sekundär svårighet. Barnen kan även ha parallella diagnoser t.ex Tourette syndrom och AD/HD vilket innebär att svårigheterna förstärks ytterligare.

 

Många experter på området ser NPF som ”variationer i den mänskliga mångfalden som vid enviss gräns handikappar individen” (Iglum 1997, sid.20). Intelligensmässigt skiljer sig inte barnen från sina jämnåriga men dysfunktionen leder till att de ofta presterar sämre än vad de borde i relation till sin intelligensnivå. Därför är det viktigt att diagnostisera barnen så inlärningsmiljön kan tillrättaläggas utifrån barnens behov anser Kadesjö (2001). Jag kommer nedan att gå igenom olika variationer som förekommer hos barn med NPF.

 

2:2:1 Hyperaktivitet

Att många barn med NPF har myror i kroppen och far runt som om de vore drivna av en motor med för högt varvtal förklarar Gillberg ( 2005 ) med att barnen måste kompensera en lågvakenhet i nervsystemet med hög motorisk aktivitet. Kroppen håller alltså igång för att hjärnan inte ska somna .

 

Kadesjö (2001)menar, liksom Gillberg, att barnen själva måste utsätta sig för en ökad mängd stimuli för att öka vakenhetsgraden i hjärnan. Han anser dock att de hyperaktiva barnen totalt inte rör sig mer än andra men de har svårt att anpassa tempot på sin aktivitet i relation till vad som skulle vara lagom.Barnen har ofta svårt för att varva ner och komma till ro på kvällen och många sover oroligt. Detta leder förstås till att de sällan är utvilade och hamnar då i en ond cirkel där de får hålla sig i rörelse ännu mer för att hålla hjärnan vaken.

 

2:2:2 Koncentrationssvårigheter

Förmågan att hålla uppmärksamheten riktad under en viss tid kallar vi i dagligt tal för koncentration och att kunna koncentrera sig är en förutsättning för såväl skolprestationer som socialt samspel (Iglum,1997). Många barn med NPF har stora kunskapsluckor vilket beror på brister i uppmärksamheten och inte på svag begåvning. Missar man ett eller flera led i en kunskapskedja så kan det bli svårt att förstå sammanhanget. Att barnen ofta hamnar i bråk kan bero på att de pga. bristande uppmärksamhet har missat någon sekvens i det sociala samspelet och därigenom själva missförstår, blir missförstådda och bortgjorda och frustrationen leder till bråk.

 

2:2:3 Impulsivitet

Problemet med att barnen så ofta hamnar i bråk kan även ha sitt ursprung  i b ristande impulskontroll , vilket ofta visar sig som aggressiva utbrott. Blir barnen retade kan de flyga på en kompis och slå denne utan att, tänka efter före”. Barn som handlar på impuls kräver också omedelbar behovstillfredsställelse. ”De kan inte vänta, det är nu som gäller” (Gillberg 2005). Att inte kunna vänta anser Iglum (1997) beror på ett dåligt utvecklat tidsbegrepp, barnen vet inte hur lång en liten stund är och väntetiden uppfattas förmodligen som outhärdligt lång. Barnen kommer ofta för sent in från rasten och påbörjar kanske en aktivitet strax innan skolklockan ringer. Blir de då tillsagda att gå in blir de arga.

 

Gillberg ( 2005 ) säger att barn som har svårt att överblicka en situation och se en händelse som den är, behöver lära sig planera. De behöver en plan för att kunna ta sig an nya uppgifter. Lär vi dem planera så de får överblick över tillvaron minskar vi också aggressionsutbrotten. Man kan t.ex ge barnen olika förslag på aktiviteter man hinner att göra under en rast. Talar man om för dem hur klockans visare ska stå när det är dags att avsluta så vet de att det snart ringer in och då ska de gå till sitt klassrum även om det är andra barn kvar ute.

 

Barn med brister i sin impulskontroll har inte sällan ett stort kontrollbehov. Barnen måste ständigt kontrollera var i böckerna klasskamraterna befinner sig och mycket av deras tid går åt till detta istället för eget arbete. De ser genast om någon annan elev handlat fel eller fått en förmån och känner sig orättvist behandlade (Juul,2005).

 

Som jag tolkar Gillberg och Iglum så är mycket vunnet om man lär barnen planera. De får då bättre överblick och förståelse av en situation vilket leder till att kontrollbehovet och impulsiviteten minskar när de vet vad som ska ske.

 

2:2:4 Motorik

När det gäller motorik brukar man dela in den i finmotorik och grovmotorik. Finmotoriken består av de små, precisa rörelserna och det ställs ganska stora krav på att den ska vara utvecklad i skolan. Brister i den handmotoriska precisionen leder till att barnen får problem med att rita, skriva, klippa, knäppa knappar och knyta skor säger Gillberg (2005).  Många barn får lägga ner mycket energi bara på att forma bokstäver och detta hindrar dem naturligtvis från att uttrycka sig i skrift. Man börjar nu på många håll låta barnen använda sig av datorn istället så de får möjlighet att uttrycka sina tankar utan att hindras av pennan som inte gör som man vill. Dåligt bordsskick, när barnen spiller och sölar ovanligt mycket beror ofta på brister i öga-hand -koordinationen. Om barnen vid matbordet dessutom dreglar eller äter med öppen mun kan detta enligt Gillberg (2005) bero på svårigheter med munmotoriken. Dessa barn kan även ha artikulationssvårigheter, vilket kan vara orsaken till ett sluddrande tal.

 

Barn med NPF ger ofta ett klumpigt intryck . Det beror inte alltid på en dålig grovmotorik utan kan vara problem med att automatisera sina egna rörelser. Perfekt utförda rörelser kan vid upprepning se klumpiga ut och barnet får rikta hela sin uppmärksamhet och använda all sin energi för att få flyt i rörelserna ( Gillberg 2005).

 

Kadesjö ( 2001 ) ser problemet med motoriken som konsekvens av motorisk impulsivitet, barnet har egentligen inga motoriska svårigheter men däremot problem med den motoriska planeringen, d.v.s att anpassa sina rörelser till situationen. Detta är orsaken till att barn med NPF blir fortare trötta. Deras krafter går åt till sådant som går automatiskt för andra barn.

DAMP-barn ser ofta slappa ut och har dålig kroppshållning. Detta beror på svag muskelspänning, dålig balans och motoriska samordningssvårigheter, d.v.s förmågan att göra olika saker med olika kroppsdelar samtidigt, säger Gillberg ( 2005). Endast en liten del av barnen med NPF har avvikande motorik i egentlig mening vilket innebär att den motoriska träningen bör inriktas på automatisering av rörelser. Hur rörelserna ska utföras kan barnen men de behöver träna på att sätta samman flera rörelser till ett mönster och upprepa dessa.

 

2:2:5 Perception , empati och socialt samspel

Perceptionsstörningar innebär svårigheter att registrera, organisera och tolka sinnesintryck. Förmågan kan vara nedsatt inom alla sinnena men varierar ofta. Det kan vara svårt att peka på att ett särskilt sinne har nedsatt funktion eftersom vi tar till oss information genom alla våra sinnen samtidigt (Kadesjö 2001). Problem med perceptionen kan yttra sig som svårigheter att veta var i rummet man har sina egna leder. Armar och ben är inte alltid där barnen tror. Barn som ständigt tappar balansen och snubblar över andra, går in i dörrar, ställer sig för nära eller för långt ifrån kamraterna, pratar för högt eller för lågt hamnar ofta i konflikt eftersom omgivningen tror att de medvetet ställer till det. Problem med att urskilja figur-bakgrund gör att klassrummet och läromedlen kan upplevas röriga och tillvaron blir svår att förstå.

 

Störd perception leder till svårigheter att ta emot instruktioner, kommunicera och förstå koderna för socialt samspel säger Iglum ( 1997). Detta för med sig att dessa barn får sociala interaktionssvårigheter. Sådana sociala interaktionssvårigheter kan leda till att omgivningen tror att barnen saknar empati. Så är sällan fallet hos DAMP-barn som kan ha god inlevelseförmåga och befinna sig långt utanför autismspektrum anser Gillberg ( 2005).

Däremot hos barn med Aspergers syndrom (som ligger inom autismspektrat ) finns alltid en viss grad av empatistörning. Man måste hjälpa barnet att lära sig ett normalt beteende med hjälp av sin intelligens eftersom de inte kan känna på sig vad som är rätt. Barnen kan ha svårt för att visa hänsyn och medkänsla eftersom de har svårt att sätta sig in i en annan människas situation. ”barn med autism lever i sin egen värld medan barn med AS lever i vår värld, menpå sina egna villkor(Eriksson, 2003, sid.37).

 

Barn med NPF är ofta ensamma barn som har svårt att få och utveckla såväl intressen som kamratrelationer eftersom de har svårt att rikta uppmärksamheten tillräckligt länge för att få sammanhang och förståelse av situationen. De hamnar lätt i en negativ spiral där få sociala kontakter leder till få tillfällen att träna såväl motoriska färdigheter som social kompetens. Barnen upplever ofta att ingen bryr sig om vad de tycker. Det är därför viktigt att barnen får träna på att utveckla sin förmåga så att det kan delta i sociala sammanhang , säger Kadesjö ( 2001).

 

Gravander (1998) anser det viktigt a tt kompensera barnens funktionsnedsättning tidigt för att undvika sekundära svårigheter på det psykologiska och sociala planet så inte sociala beteendestörningar utvecklas och tas med upp i vuxen ålder . Risken att ungdomar med NPF hamnar i kriminalitet och missbruk är också stor eller som Eriksson ser det ”ett barn blir aldrig en värsting av att ha DAMP” (Eriksson,2003,sid.41). Det är alltså inte DAMP-diagnosen som gör att barnet hamnar i riskzonen för en kriminell karriär utan att självförtroendet sviktar till följd av ett evigt negativt bemötande från omgivningen.

 

 

2: 3 Behandling av barn med NPF

Som vuxen står man ofta handfallen i mötet med NPF-barn. De tar all ens energi och sätter ens tålamod på svåra prov. Att inte tappa humöret är svårt och de får ofta oss vuxna att känna oss misslyckade för att vi inte klarar av dem. Det finns dock vissa knep för hur man som vuxen kan bemöta barnen för att få en så konfliktfri tillvaro som möjligt.

 

Skapa en lugn miljö runt barnen och lär dem att ”invänta själen” som kineserna uttrycker det (Eriksson,2003, sid.44). En lugn miljö skapar man genom att avlägsna störningar i form av oförutsedda intryck, oväsen och människor som kommer och går. Förbereda barnet är viktigt säger Juul (2005). Det kan man göra genom att se till att det är redo för uppgiften t.ex varit på toaletten, druckit vatten och har lämpliga kläder. Att förbereda barnet är också att se till att det alltid har svar på sina när – var – hur frågor t.ex var skall jag vara ? Hur skall jag hitta sakerna? När skall jag göra något?

 

Barnens svårigheter med att uppfatta och följa instruktioner och regler gör att de behöver tydliga vuxna som kan skapa en trygg miljö. En trygg miljö enligt Iglum (1997), skapar man med kända rutiner och få men tydliga regler. Att som vuxen tumma på reglerna för att vara snäll är otacksamt eftersom barnen då blir osäkra och fortsätter testa gränser.

 

En tydlig vuxen anser Juul (2005) att man blir genom att ge barnen klara besked och använda kortfattade meningar. Man kan säga samma sak många gånger och på olika sätt. Visualisera som stöd för minnet d.v.s skapa en krok att hänga upp informationen på. Har barnet en bild att plocka fram ur minnet vid behov så är det i sig en väg till automatisering, en bild är lättare att förstå än ord. Eriksson (2003) påpekar vikten av att refokusera frågor d.v.s kontrollera om barnet verkligen uppfattat vad som sagts.

 

Juul(2005) ger oss rådet att inte säga inte och att positiv förstärkning fungerar bättre än förebråelser. Barn med NPF reagerar starkast på omedelbar och ofta förekommande förstärkning. Ge därför beröm mycket och ofta för att skapa ett positivt samspelsmönster. Hellre små belöningar ofta än stora som kommer sällan anser Iglum(1997) vara den bästa förstärkningen av önskat beteende. Barn med NPF behöver omedelbar feedback på sitt handlande. Det innebär att man som pedagog får ”hänga med när det händer”. Det går t.ex inte att vänta till efter sångstunden med att reda ut konflikten som inträffade på rasten säger Kadesjö ( 2001).

 

Gillberg ( 2005 ) anser det viktigt att vi bemöter NPF-barnen med ett positivt förhållningssätt och ställer krav på rätt nivå så de kan lyckas med aktiviteten. Träning som upplevs negativt riskerar att leda till uteblivna effekter eller till misslyckanden. Eriksson (2003) har en teori om hur en lektion bör vara upplagd för att undervisningen ska vara på ”rätt nivå”. Hon tänker sig en bild i form av en triangel, där basen är vad alla elever ska kunna. Mellandelen är vad de flesta ska kunna och toppen på triangeln är vad ett fåtal ska kunna. Iglum och Eriksson är överens om att man måste ha humor i kontakt med ”bokstavsbarnen”. Bjuder man dessutom på sig själv så blir arbetet så mycket lättare.

 

Finns det då ingen medicin som hjälper, undrar säkert många. Svaret på den frågan är både ja och nej. Mediciner i form av centralstimulerande medel verkar normaliserande på bristande uppmärksamhet, impulsivitet och rastlöshet säger både Kadesjö (2001) och Gillberg (2005). Många är skeptiska mot att ge barn ett narkotika-preparat och i Sverige har medicinering förekommit sparsamt. I USA däremot skriver man ut centralstimulerande medicin även till barn med relativt ”lätta” symptom.

 

Gravander ( 1998 ) som själv är förälder till barn som fått centralstimulerande medicin ser fördelarna med att vakenheten i hjärnan ökar och hyperaktiviteten dämpas. Familjelivet kan fungera och barnens starka sidor kommer fram när konflikterna minskar . Däremot får medicinerna inte vara enda behandlingsmetoden utan ges för att barnet lättare ska ta till sig de specialpedagogiska åtgärderna (Iglum1997).

 

 

2:4  Specialpedagogisk metod för barn med NPF

 

Skrattgropar ses ofta som ett plus, fräknar kan ge ett mycket charmigt intryck. Är det då så svårt att tänka sig att fräknarna ibland kan sätta sig på hjärnan istället för övernäsan (Eriksson,2003,sid.9)?

 

Med detta menar Eriksson att trots att funktionshindret NPF kan tyckas litet i förhållande till större och mer synliga funktionshinder, så är i stort sett alla barn med NPF i behov av någon form av specialpedagogiska insatser. Det gäller som pedagog att hitta en metod som leder till att barnen motiveras att träna färdigheter som kan kompensera deras svaga sidor, där de känner att de lyckas och självbilden stärks. Detta anser forskare såväl i Sverige som utomlands.

 

 

2:4:1  Utgå ifrån barnets starka sidor och intresse

En av de ledande forskarna i USA på 1990-talet vad  gäller AD/HD heter Russell Barkley (Iglum 1997). Han säger att lärande ska utgå ifrån elevens starka sidor och att de svaga funktionerna ska tränas med försiktighet. Fokus bör läggas på kompensation. Iglum (1997) skriver i sin bok om Susanne Freltofte, en dansk neuro-psykolog. Hon beskriver de pedagogiska konsekvenser som dysfunktioner i hjärnan för med sig för dessa barn. Hon kallar detta neuropedagogik och liksom övriga forskares teorier går den ut på att vi ska kompensera barnets svårigheter samtidigt som vi stärker de starka sidorna.

 

Barn med NPF är naturligtvis liksom alla andra barn individer med olika fallenhet och intressen men ofta har dessa barn konstnärliga och kreativa sidor. Barnen är ofta orädda och lockas av aktiviteter med spänning, fart och fläkt. Deras balans är ofta bättre då de är i rörelse menar Kadesjö (2001). Han anser att detta är något vi bör tänka på när vi erbjuder barnen fritidsaktiviteter och försöka få dem intresserade av en aktivitet som de kan lyckas med.

”Ett intresse kan ge dem status och framgång både i egna och andras ögon och innehåll och mening till vardagen” (Kadesjö 2001, sid.267). Tar vi vara på barnens starka sidor och intressen så kanske NPF i framtiden associerar till kreativitet och nyskapande istället för att som idag förknippas med kriminalitet och missbruk säger Gravander (1998).

 

Det viktigaste i arbetet med NPF-barn är alltså att ge dem verktyg för att bevara och utveckla en god självbild så de inte behöver söka sig till destruktiva relationer och aktiviteter. Hyperaktiva barn får ofta höra att de ställer till det och när de hört det tillräckligt många gånger tror de själva att de alltid är precis så dåliga som andra säger. Har man svårt för att hålla uppmärksamheten riktad hela tiden är det lätt att barnen tror att de är dumma och utifrån det låter bli att prova nya saker. När det egentligen handlar om att de kanske bara måste göra samma sak några fler gånger än andra för automatiseringens skull. För att lyckas i kontakten med andra bör NPF-barnen få träna sin sociala kompetens bland jämnåriga  i liten grupp, 4-6 barn är lagom anser Iglum (1997). I en stor grupp är det lätt att någon eller några gör sig lustiga över barnets svårigheter och barnet kan då få höra att det är konstigt eller knäppt vilket i sig leder till att barnet undviker att träna på det som är svårt.

 

2:4:2  Motivation ens betydelse för inlärning

Då NPF kan ses som ett motivationshandikapp anser både Kadesjö (2001) och Iglum (1997) att specialpedagogiska insatser ska utgå ifrån olika motivationsfaktorer. Är barnen motiveradekan de skärpa sig!

 

En metod för att öka barnens motivation är självständighetsträning. Ju mer barnet klarar, ju mer växer självförtroendet och motivationen att ”våga prova” ökar. Att ta reda på vad barnet är intresserat av är en stark motivationsfaktor som bör utnyttjas i undervisningssyfte. Iglum (1997) beskriver en pojke vars gitarrspelande sporrade honom till att träna läsning.

 För att ett barn ska kunna koncentrera sig krävs att aktiviteten bygger på barnets tidigare erfarenheter och att intrycken berör barnets känsloliv.Barnets självtillit har stor betydelseför dess koncentrationsförmåga” (Kadesjö 2001,s id .17).  Kadesjö menar att b arn med NPF är mer beroende än andra av att upplevelsen ska vara lustfylld.

 

Iglum (1997) lyfter fram att förhållanden som påverkar motivationen är förutom elevernas intressen ; överblick, en känsla av att kunna lyckas, en bra självkänsla, veta vad som kommer att ske och vad som förväntas samt att få bli bekräftad. Som jag tolkar Kadesjö och Iglum så är det skolans sak att ta tillvara dessa barns begåvning och då måste vi hitta metoder för detta även om de går utanför skolans ordinarie arbetssätt.

 

Sådana metoder beskriver Tom Tiller (2003). Han anser att motivation är en förutsättning för viljan att tillägna sig kunskap.  Han berättar om sin barndom i Nordnorge där han de första skolåren gick i skolan varannan dag. Den ”andra dagen” var dagen då barnen var hemma och hjälpte de vuxna i arbetet med fisket eller i ladugården. Den andra dagen stod för sammanhang och delaktighet och ledde till att de unga fick lust att lära sig mer genom hela livet. Detta måste vi på nytt ta varapå, anser Tiller, och pekar på förskolans arbetssätt som ligger närmare den ”andra dagen” än skolans undervisning. Tiller säger att förskolorna i Norden har en lång tradition av detta.

 

Redan 1931 på ett nordiskt möte för barnträdgårdslärarinnor i Sigtuna, pratade Ellen och Maria Moberg, grundare av Fröbelinstitutet i Norrköping om kvalitetskrav för barnträdgårdsverksamheten där upplevelser av djur och naturliv nämns som en viktig del. Att umgänge med hästar och vistelse i naturen ökar människors välbefinnande anser även Hempfling (2001).

 

Genom att ta in förskolepedagogiken i skolan skapar man helhet, sammanhang, flexibilitet, glädje och kreativitet. Detta har man gjort på Helsingborgs ridgymnasium, där man varvar vanliga teoretiska ämnen med hästkunskap och ridning. Skolan är mycket uppskattad av eleverna och de säger själva att de presterar bättre i skolämnena nu än förut, för hästarna gör så de står ut och de ser en anledning till att lära sig även om skolämnena inte är så kul. ”Hästen var kittet mellan de olika kunskapsfragmenten och mellan unga och vuxna”(Tiller, 2003, sid . 85).

 

Att NPF är ansett som ett motivationshandikapp gör det än viktigare att ta till vara barnens motivation i kunskapsinhämtandet genom att utgå från deras starka sidor och intressen. Och här skulle kanske hästar och ridning vara ett sätt att positivt påverka livssituationen för barn med NPF som funktionshinder?

 

 

2:5 Hästen som specialpedagogiskt verktyg

 

2:5:1 Hästen som vän

Barvefjord (2003) anser att alla djur vare sig de är stora eller små får oss att känna glädje. När man skrattar så frigörs endorfiner i kroppen. Endorfinerna är ämnen som liknar morfin, de är kroppens egen smärtlindring och när de frigörs i mindre mängd får de oss att känna välbefinnande. När vi klappar och kelar med djuren utlöses endorfiner i mindre mängd.

 

För många barn är djuret kanske den enda individ de någonsin anförtrott sig åt och visat sina innersta känslor för. En skotsk undersökning visar att 84 procent av de 10-åringar som har djur pratar med djuren på samma sätt som de pratar med människor och 65 procent av barnen är övertygade om att djuren förstår allt som de säger till dem (Barvefjord,2003).

 

En tysk undersökning visar att hundägande barn klarar sig bättre genom föräldrarnas skilsmässa än barn i familjer där det inte finns hund. Tanya Hoff är psykolog och Reinhold Bergler är professor och båda arbetar vid psykologiska institutionen på universitetet i Bonn. Deras undersökning bygger på intervjuer med frånskilda mammor där ena gruppen har hund. Barnen var mellan sex och elva år och hade inga syskon. Även barnen med hund intervjuades. Mammorna i de båda grupperna fick samma frågor om barnens förändrade beteende efter skilsmässan. Resultatet visar att barnen hade olika former av psykiska problem. Barnen med hund var mer känslosamma medan barnen utan hund var mer aggressiva (Barvefjord,2003).

Andra undersökningar har visat att barn som umgås med djur har mycket lättare att visa empati och att tala om sina känslor. Hoffs och Berglers undersökning har än en gång bekräftat att det är så (enligt Barvefjord,2003).

 

Autistiska barn har många gånger lättare för att ta kontakt med en häst än med människor. Hästens värme och rörelser får det autistiska barnet att vakna för omgivningen och visa glädje och förtroende säger Arbin ( 1994).

 

”Om vi lär barn att vara snälla mot djur, så blir de också snälla mot varandra” (Barvefjord,2003,sid.14). Även om empatin utvecklas i umgänget med andra djur så är hästen, som jag ser det, ett djur som är tillgänglig på ett särskilt sätt. På ridskolor finns organiserad verksamhet där barn och hästar möts. Hästen är dessutom ett djur man kan rida på vilket ger en särskild kvalitet av kontakten mellan barn och djur.

 

2:5:2 Terapiridning

 

Hästen har en förmåga att lyfta sin ryttare även på ett annat plan än det rent fysiska och   sedan åter sätta ner henne eller honom på marken och då är ryttarens börda lättare och självförtroendet större än när han eller hon satte sig i sadeln (Midkiff,2002,sid.191).

 

Arbin (1994) anser att den förstärkning av sinnesimpulser som ridningen ger kan och bör utnyttjas även i terapeutiskt syfte. Hon jämför ridning med dansterapi vars nyckelord är lek med tyngdlagen, energiflöde, funktion och relation. Att rida till musik och använda sig av sånglekar till häst gör ridningen ännu roligare. Barn med NPF brukar kunna bli duktiga till häst bara de blir bemötta på rätt nivå. Då de sinsemellan är så olika gäller det som instruktör att hitta rätt med var och en så de får förtroende för den vuxne och vet att de inte utsätts för något de inte klarar av. Viktigt att tänka på i en ridgrupp med NPF-barn är disciplin, beröm och lika mycket uppmärksamhet till var och en.

 

Arbin (1994) ser det som en spännande utmaning att rida med NPF-barn. Gruppen får inte vara för stor och tiden bör vara väl tilltagen. Ryttarna i en grupp inspirerar varandra att utvecklas. Alla kan vara duktigast på något, det gäller bara att finna detta säger Arbin (1994). Det kanske är detta som gör det till en spännande utmaning, att hitta varje barns starka sida. Ett viktigt arbete där förmågor som ”improvisation, fantasi, uppslagsrikedom är nödvändiga i alla sammanhang där MBD-are är inkopplade”(Tikkanen,1998,sid.247).

 

Christine Wadefjord (2002), är en psyko-terapeut som i sitt arbete kombinerar ridterapi med samtal. Ridningen stärker självförtroendet, självkänslan, balans, koordination och förmågan att vara i kroppen dvs. vara närvarande i nuet utan spänningar i kroppen. Wadefjord menar att när spänningarna i kroppen löses upp kommer bortträngda minnen fram med gråt eller ilska som följd vilket bearbetas genom samtal. Hennes patienter har svårt med koordination, balans, kroppsuppfattning och relationer. Precis dessa svårigheter som vi vanligtvis finner hos barnen med NPF. Wadefjords patienter har varierande problemområde. Det kan vara allt från sexuella övergrepp till diagnosticerad DAMP. Ridterapi fungerar oavsett problematik och ålder säger Wadefjord (2002 ).

 

NPF-barnens svårigheter med uppmärksamhet och perceptionsstörningar gör att de kan ha svårt att delta i en ordinarie ridskolegrupp, om inte gruppen är liten och instruktören har kunskap om barnets svårigheter. De finner sig ofta bättre tillrätta inom handikappridningen, vilken indelas i tre former, enligt Arbin (1994) :

 

·         Hippoterapi – är sjukgymnastisk behandling med hästen som redskap. Instruktören ska vara utbildad sjukgymnast.

·         Terapiridning – är ridning som terapi; fysisk, psykisk och/eller social, under medverkan av sjukgymnast, arbetsterapeut, speciallärare eller psykolog.

·         Fritidsridning – då den handikappade främst är ryttare.(* se bilaga 1.)

 

 

2:6 Problemprecisering

 

Jag har studerat litteratur om dels NPF som funktionshinder och om hästar och ridning för handikappade men inte funnit något som beskriver hästen som ett specialpedagogiskt verktyg. Med ”specialpedagogiskt verktyg” menar jag häratt man på ett medvetet och systematiskt sätt använder hästar och ridning för att på ett positivt sätt skapa förbättrade livsbetingelser för barn med funktionshindret NPF.

 

Min problemprecisering är därför:

Hur kan man arbeta med hästar och ridning som ett specialpedagogiskt verktyg för barn med NPF?

 

 

 

3. Metod

Min undersökning består både av en litteraturundersökning och av en empirisk undersökning. Resultaten av dessa redovisas i löpande text och var för sig under respektive rubrik i resultatdelen

 

3:1 Litteraturundersökningen

Jag har läst ett stort antal böcker och artiklar där jag trodde att jag skulle hitta något inom mitt problemområde, men så var inte fallet. I USA och Kanada, där man i skolan insett vad hästar kan ge barn med NPF, finns litteratur men den är inte översatt till svenska och därmed för tidskrävande för den tid jag har till förfogande. Jag valde då med utgångspunkt i litteraturen om barn med NPF och deras behov att hitta litteratur om hästar och ridning som svarar mot NPF-barnens behov, där jag själv funderar på vad som kan tränas med hästens hjälp.

 

3:2 Den empiriska undersökningen

Från början hade jag tänkt att jag skulle ha gjort en enkät-undersökning bland hästkunniga pedagoger för att få deras syn på hur man kan arbeta med hästar och ridning som ett specialpedagogiskt verktyg.

Jag insåg dock ganska snart att enkät som datainsamlingsmetod har sina begränsningar för det jag behöver få veta. Därför bestämde jag mig för att i stället använda mig av intervju som datainsamlingsmetod eftersom jag då på ett grundligare sätt kan få fördjupad information om vad det är med hästar/ridning som svarar mot barnens behov, för att kunna dra slutsatser om det kan vara ett specialpedagogiskt verktyg.

 

3:2:1 Urval

Intervjuerna skulle jag göra med pedagoger som arbetar med barn med NPF. Jag behövde alltså hitta en verksamhet, helst fler, där barn med NPF finns, integrerat eller i egen grupp. Personalen skulle ha utbildning och verksamheten skulle vara dokumenterad.

 

Detta var inte lätt att hitta. Jag kontaktade SPI och Habiliteringen för information om det fanns någon sådan verksamhet inom mitt län, vilket det inte gjorde. På internet såg jag att 4H-verksamheten skulle hålla ett möte med föreläsning om barn med NPF. Jag kontaktade huvudkontoret per telefon och blev mycket vänligt bemött. Men de hade inte någon sådan verksamhet som jag efterlyste. Anledningen till deras möte var att bokstavs-barnen dök upp i deras verksamhet och ställde till problem, då framförallt på lägren. Ledarna hade ingen kunskap om hur man skulle hantera dessa barn.

 

Efter kontakt med Svenska ridsportförbundet och sökande på internet hittade jag en enda ridverksamhet som uppfyllde kriterierna jag satt upp och som låg inom rimligt avstånd. Ridverksamheten innehåller alla tre formerna av handikappridning (se bilaga 1) och personalen består av en ridinstruktör och en sjukgymnast som har ett nära samarbete.

Barnen som har behov av hippo-terapi och terapiridning får detta genom remiss från habiliteringen. Föräldrarna får betala hälften av kostnaden och habiliteringen betalar hälften. Barnen har med sig förälder, assistent eller annan anhörig som leder hästen eller stöttar barnet.

 

3:2:2  Datainsamlingsmetoder

För att få svar på min frågeställning valde jag att göra kvalitativa intervjuer med personalen som bestod av en ridinstruktör och en sjukgymnast. Det blev alltså två intervjuer att bygga min undersökning på. Intervjuerna genomfördes med en person i taget. Vi hade på telefon kommit överens om att ridinstruktören skulle berätta om en grupp pojkar med DAMP som hon haft under flera års tid och hur hon jobbat med dem. Sjukgymnasten skulle berätta om NPF-barn som deltog integrerat med andra funktionshindrade barn i ridverksamheten. Hon skulle även berätta om autistiska tonårsflickor med svag begåvning som praktiserat i stallet.

Det faktum att det var svårt att hitta intervjupersoner stärker mitt intryck att verksamheten är sällsynt.

 

3:2:3  Procedur

Jag hade i förväg gjort upp frågeområden som jag ville ha svar på men jag ville att personalen skulle berätta fritt så jag använde frågorna som jag skrivit i form av en tanke-karta (*se

 bilaga 3) mer som stöd. Vad jag ville veta var vem som tagit initiativ till barnens ridning och varför. Vilka svårigheter och styrkor barnen har. Hur ridlektionen ser ut samt hur och vad som tränas med hästens hjälp.

 

Jag hade tänkt spela in intervjuerna på bandspelare, jag hade fått låna en diktafon, men det blev inte så därför att mycket av informationen fick jag redan vid kaffet och sen i stallet där jag visades runt och presenterades för praktikanter, elever och hästar. Första intervjun skedde med ridinstruktören i klubblokalens kök. Där satt ytterligare två personer när vi kom så jag tyckte därför inte det var lämpligt att sätta på bandspelaren. Jag bestämde mig för att istället skriva stödord i min anteckningsbok. Utifrån dessa skrev jag ner intervjuerna direkt jag kom till hotellrummet och hade dem i färskt minne, vilket rekommenderas av Trost (1993).

 

Mina intervju-personer var vana vid att medverka i intervjuer som underlag för examens-arbeten. De önskade själva att få vara anonyma, vilket jag givetvis garanterade dem.

 

Ridinstruktören som var ledig men kommit extra för min skull berättade om sin pojk-grupp. Hon tog god tid på sig och jag fick en levande beskrivning av hur rolig samvaron med NPF-barn kan vara om man bemöter dem på rätt sätt. Efter intervjun med ridinstruktören  som jag fortsättningsvis kallar A, intervjuade jag sjukgymnasten som får benämningen B.

 

Intervjun med B. skedde i samma lokal som tidigare. Hon fick flera gånger avbryta sig för att svara i telefon när taxichaufförer från färdtjänst inte hittade vägen och ville ha vägbeskrivning. För barnen var det oroligt att behöva vänta och inte veta när skjutsen skulle komma och som instruktör kände hon givetvis ett ansvar för barnen så länge de var kvar på anläggningen. Den andra intervjun tog sin utgångspunkt i ridlektionen som jag observerat. I ridgruppen ingick två barn med NPF, jag kallar dem för C och D. Vi diskuterade barnens svårigheter och hur hon som instruktör jobbade för att stärka barnens självförtroende genom ridningen. Hon berättar också om en autistisk flicka , vi kan kalla henne E, som har praktik på ridskolan och hur hon utvecklats från att ha varit en flicka som stod och tittade ner i backen och var svår att få kontakt med till att bli en fungerande medarbetare i arbetslaget.

 

 

 

4. Resultat

 

Resultatet av min undersökning kommer jag att beskriva i löpande text där jag utgår från intervjuerna och litteratursökningens resultat. Jag redovisar de båda delarna under samma

rubrik men anger med underrubriker vilket resultat som kommer från litteraturstudien och vilket som kommer från den empiriska undersökningen. Jag har kategoriserat resultaten utifrån vilka funktionsnedsättningar, funktionshindret NPF, innebär.

 

 

4:1:1 Hästar och ridning som ett specialpedagogiskt verktyg för att främja empatisk utveckling hos barn med NPF.

 

Litteraturstudie

Förmågan att känna empati dvs. att kunna leva sig in i hur andra människor och djur känner utvecklas i samspel med djur. I USA finns ett projekt som kallas ”Companion Zoo”. Det vänder sig till barn med NPF-diagnos och går ut på att barnen ska utveckla sin empati, uppmärksamhet och träna samarbete. Barnen får fem timmars djurundervisning i veckan, både praktik och teori. Efter två terminer är barnen mogna att själva bli ”lärare” och får då förmedla sina nya kunskaper till andra elever. Detta leder till att barnen som annars har det jobbigt i skolan blir motiverade på ett nytt sätt och självförtroendet stärks (Barvefjord, 2003).

 

Medkänsla är något vi människor både behöver ge och få för att må bra. ”Det är ingen skillnad om det är en häst eller en människa som ger eller tar emot : medkänslan frigör det bästa inom oss”(Midkiff,2002,sid.192). Detta syns på såväl människor som djur som inte får medkänsla. En del går in i sig själva, en del blir beräknande och manipulativa, andra blir avtrubbade och likgiltiga.  Midkiff(2002) jämför med blommor som blomstrar när de möts av vänlighet och förståelse och vissnar när de möter likgiltighet.

 

Precis som för sagans hjältar och hjältinnor är avsaknaden av medkänsla en mörk trollkraft som kan stänga in oss i en oigenkännlig skepnad, tills vänligheten en dag äntligen befriar oss (Midkiff,2002,sid.192).

 

I USA har man insett vad djur betyder för att lära barn i riskzonen vad ansvar, kommunikation, omvårdnad och medkänsla innebär. Att låta barnen någon eller några gånger i veckan vara på en hästgård och sköta djuren ger de ofta ensamma barnen, en mening med livet. De känner sig behövda. Moe Wilson från Colorado som jobbar med detta, säger att ”De blyga barnen börjar samspela och få självförtroende, de hyperaktiva slappnar av och lugnar ner sig” (Midkiff,2003,sid.196).

 

Empirisk studie

A berättar att när hon jobbade med sin pojkgrupp så var det ridningen som gällde, pojkarna var inte intresserade av att pyssla med hästarna. Hon pressade dem heller inte till detta men efter hand blev det mer och mer naturligt att ta hand om sin vän, hästen, efter ridpasset.

Stallet är hästarnas hem och där ska det vara lugn och ro. Att inte skrika är en självklarhet som barnen måste lära sig respektera menar A. För A:s pojkar var det klara och tydliga regler som gällde och bröt de dessa fick det omedelbart konsekvenser. Skrek någon i stallet så fick den gå ut och slog de på hästen eller en kompis fick de inte rida utan stå på läktaren och titta på.  Regler som; vi är snälla mot hästarna, vi får inte slå och sparka på dem, vi sköter om hästarna väl och håller snyggt i stallet. Pojkarna förstod att reglerna behövdes för att hästarna skulle må bra och tillsägelserna blev efterhand färre och färre.

 

 

4:1:2 Hästar och ridning som ett specialpedagogiskt verktyg för att främja utveckling av kommunikationsförmåga och kroppsspråk hos barn med NPF.

 

Litteraturstudie

Djuren läser av varandra och oss genom att iaktta spänningar eller förändringar i ansiktet eller i kroppen. Minsta lilla spänning avläses snabbt och reageras på, t.ex genom att dra sig bort från den som kommer. Ridterapi kan hjälpa oss att utveckla det icke-verbala språket. En förmåga som försvunnit i takt med civilisationen och som vi så väl behöver i umgänget med andra sociala individer. ”Att träna upp kroppsspråket och empatin ger ett rikare liv” (Wadefjord, 2002). Kan man läsa av andra individer minskar rädslan och samhörigheten stärks vilket skapar tillit, trygghet och lugn.

 

Ridning består av teknik och känsla säger Wadefjord (2002). Utan dessa förmågor/färdigheter kommer ingen ridning till stånd. Det är på detta sätt man kommunicerar med hästen. Man kan säga att ridning är ett icke-verbalt språk som bygger på dels att veta hur; dvs. teknik, dels känna av; dvs. inkännande, samt att sätta samman dessa till förståelse som i sin tur ger upphov till en känsla av att vara ett med hästen : vi förstår och kommunicerar med varandra.

Man kommunicerar med hästen genom kroppen. För att få bra kroppsuppfattning krävs en god balans. Balansen tränas automatiskt vid ridning säger Arbin(1994) och som Kadesjö (2001) anser, så är NPF-barnens balans bättre då de är i rörelse. För att få hästen att gå dit ryttaren vill krävs det av ryttaren att hon är bestämd och tydlig säger Wadefjord (2002).

 

Empirisk studie

B berättar att efterhand som E har varit i stallet och skött sin älsklingshäst så har kommunikationen mellan dem utvecklats. E kan läsa av hästens signaler och vet hur hon ska handskas med den. Ridskolans personal uppmuntrar ofta E t.ex genom att säga :att den hästen kan du leda till hagen för ni är ju kompisar och han litar på dig. Detta får E:s självförtroende att växa och hon vågar nu hjälpa yngre elever då hon vet att hon kan själv. Ju säkrare E har blivit i hanteringen av hästarna ju öppnare har hon blivit gentemot övrig personal. B berättade att när E började sin praktik på ridskolan så ville hon inte sitta tillsammans med de andra och äta men det är inte längre något problem utan hon pratar och skrattar tillsammans med oss andra och är glad och nöjd.

 

I umgänget med hästar måste man vara tydlig för att hästen ska uppfatta ens signaler. B beskriver att dessa barn har stor nytta av ridningen då det gäller att träna tydlighet.  Feed-backen blir påtaglig då hästen inte utför det ryttaren har för avsikt om signalerna är otydliga.

 

 

Pragmatiska problem hos barn med NPF ger A och B exempel på. Har barnen en häst att prata med så går det så mycket lättare. Detta märker ridskolans personal på E som ofta och gärna pratar med sin älsklingshäst.  B berättar att C ofta har problem med att veta hur hon ska ta avsked. När det är dags för rideleverna att åka hem står C i stallet och tittar på B som om hon vill säga något, men inget händer. C:s pappa säger till henne att säga hej då till B och sakta och försiktigt smyger sig C fram och viskar hej då.

 

 

 

4:1:3  Hästar och ridning som ett specialpedagogiskt verktyg för att främja utveckling av koncentrationsförmåga hos barn med NPF.

 

Litteraturstudie 

Förmågan till koncentration blir väldigt påtaglig när man rider. Att sitta på en häst kräver att man är i nuet med full koncentration på sig själv och hästen säger Wadefjord (2002). Om inte kan olyckan lätt vara framme. Arbin(1994) berättar att i ridhuset kan man krocka med andra ekipage om man inte koncentrerar sig. Att vara tätryttare kräver koncentration. Gör tätryttaren fel så blir det fel för alla säger Arbin.

 

Tina Beckley som är familjeterapeut vid ColoradoTherapeuticRidingCenter i USA använde hästen som redskap för att hjälpa en 9-årig mentalt sjuk pojke att återfå sin koncentration. Hans tillstånd hade förvärrats av att hans mamma var dödssjuk. ”När han kom upp på hästen lärde han sig att njuta här och nu och inte tänka på något annat” (Midkiff,2002,sid.191). Genom att tillfälligt ta sin tillflykt till den tröstande hästvärlden kunde pojken sedan möta livets hårda realiteter.

 

Kadesjö (2001) säger att övningar som innebär att träna på att bättre uppfatta och reglera kroppen är samtidigt träning i att fokusera och hålla fast sin uppmärksamhet. Ridning tränar alltså såväl barnens uppmärksamhet som motorik. Rider man ut i naturen kan hästen bli skrämd och sticka iväg om man inte är uppmärksam säger Arbin (1994). Genom att ögat stimuleras skärps uppmärksamheten och ryttaren rätar upp sig och får då en bättre sits enligt Arbin (1994).

 

Empirisk studie

B berättar att flicka D som har stora koncentrationssvårigheter ofta får träna på att rida först. Ska hon klara detta krävs att B hela tiden fångar hennes uppmärksamhet. Blir D distraherad av någon annan elev eller åskådare på läktaren så tappar hon koncentrationen och glömmer sin uppgift. A berättar att hennes pojkar, som var något äldre än D, själva insett sina koncentrationssvårigheter. Pojkarna ville vara ensamma med A. I ridhuset fungerade de ofta bra men att rida ute i paddocken var däremot inte att tänka på. Det hände för mycket runt omkring som distraherade dem.  A och B rider däremot ofta ut i naturen med sina elever för att göra dem uppmärksamma på hästen, kompisarna och naturen runt omkring. B tar ofta tillfället i akt under ridlektionen och tränar andra kunskaper än de som direkt har med hästen att göra när barnen ändå är motiverade och uppmärksamheten riktad. Med de yngsta barnen kan det vara färger och former och med de äldre kan det vara engelska.

 

 

4:1:4 Hästar och ridning som ett specialpedagogiskt verktyg för att främja utveckling av motorisk förmåga hos barn med NPF.

 

Litteraturstudie

Hästens rörelsemönster i skritt påminner om människans gångmönster och detta överförs till ryttaren när denne sitter på hästryggen säger Arbin (1994). NPF-barnen som ofta har dålig kroppshållning får genom ridningen en förbättrad hållningstonus. Den optimala ställningen för att ryttaren ska kunna dra största terapeutiska nyttan av ridning är den lodräta sitsen.

Tänker man sig en lodlinje som går från ryttarens öra genom axel-höft och häl så har man den lodräta sitsen, (* se bilaga 2 ). Ryttarens tyngdpunkt kommer här mitt över hästens, det är den optimala positionen för balansen och kräver ett minimum av muskelkraft.  ”Denna ideala sittställning ger dessutom möjlighet till riktig diafragma-andning”( Arbin,1994,sid.28).

Finmotoriken tränas genom att handen vid ridning ska vara fast, stilla men ändå mjuk och fjädrande anser Wadefjord (2002).

 

Empirisk studie

Att rida i naturen i kuperad terräng ger förutom fina naturupplevelser bra balansträning och stärker benmuskler anser B. Att sköta sin vän hästen, dess utrustning och hem ger många träningstillfällen vad gäller motorik- och perception säger B. Borsta, rykta och kratsa hovar ställer krav på finmotoriken. Mocka hästboxar, köra dyngkärror, sopa stallgång och bära höbalar tränar grovmotorik, balans och perception. Persedelvård, dvs. smörja sele, sadel och träns tränar finmotorik och perception. Det gäller att kunna sätta ihop sakerna på rätt sätt igen säger B.

 

 

4:1:5  Hästar och ridning som ett specialpedagogiskt verktyg för att främja utveckling av perception hos barn med NPF.

 

Litteraturstudie 

Att samordna sina rörelser vid motorisk aktivitet kan vara nog så svårt för icke-funktionshindrade barn. Barn med NPF som har svårigheter med att automatisera sina rörelser kan vara hjälpta av att pedagogen visualiserar undervisningen anser Juul (2005). Tikkanen säger om sin dotter Sofia, att vägen till automatisering är lång men många barn med NPF har en styrka i sin okonventionella och kreativa förmåga att kombinera kunskap och ideer på oväntade sätt (Tikkanen,1998). Det finns en kvinna vid namn Sally Swift som har utvecklat en ridmetod som går ut på utvecklande av kroppskontroll genom visualisering. De fyra grundstenarna i hennes ridmetod är ;

· mjuka ögon, som innebär att vidga sitt synfält.

· andningen, att andas med magen.

· centrering, att hitta kroppens tyngdpunkt, vilket leder till en avspänd kroppsbalans.

· byggklossarna, vi tänker oss kroppen som byggklossar som måste vara noggrant balanserade för att inte rasa (Wadefjord, 2002).

 

Träning av former är påtaglig då man rider olika vägar i ridhuset anser Arbin (1994). Hon beskriver en pojke som hade stora svårigheter att med penna dra en diagonal linje mellan två punkter på ett papper. Efter att  ha ”vänt snett igenom” i manegen fick han en AHA-upplevelse och papper-penna uppgiften fungerade sen. För instruktören är det viktigt att tänka på att hörselintryck, känsel, smak och doftförnimmelser kan vara påverkade av perceptionsstörningen säger (Arbin,1994). Perceptionsstörningar kan också yttra sig som pragmatiska problem då barnet enligt Gillberg (2005) har svårt att använda sin språkliga kompetens på ett naturligt sätt i det sociala umgänget med andra människor. Barnet vet inte när det är dags att säga någonting eller hur man startar och håller igång en konversation.

 

Empirisk studie

A berättade att hon visualiserade undervisningen i sin pojkgrupp där instruktioner i flera led var en omöjlighet, pojkarna förstod inte. Därför använde sig A av historier i sin ridundervisning. De populäraste historierna var ”Jockey-tävling i galopp och Cowboy-berättelser” (*se bilaga 4). Detta fartiga upplägg passar de orädda pojkarna. Genom att leva sig in i äventyrsberättelserna lär de sig manövrera hästarna utan instruktioner i flera led som de har svårt att ta emot.

 

Har man perceptionsstörningar som ger problem med avståndsbedömning är ridning utmärkt som träning då man måste hålla avstånd till framförvarande häst eller hitta lämplig lucka i ledet när man vänder över ridbanan anser B. Flicka C som red bäst i gruppen hade här stora svårigheter med att finna en plats efter att hon vänt över ridbanan. Bokstäverna på ridbanan används för att ryttaren ska vända på rätt ställe och är bra träning för öga-handkoordinationen anser B.

 

Att ha en medelstark muskelspänning tränas genom att hålla lagom hårt i tyglarna, trycka lagom hårt med skänklarna och klappa lagom hårt på hästen säger B. När ridlektionen är slut och ryttarna suttit av sina hästar skall de dra upp stigbyglarna i stiglädren. Detta är p.g.a C:s perceptionsstörningar mycket svårt för henne berättar B. Hon provar ofta flera gånger innan det blir rätt. Hon vet hur det skall vara men har svårigheter med att dra stigbyglarna åt rätt håll.

 

 

 

4:1:6  Hästar och ridning som ett specialpedagogiskt verktyg för att främja utveckling av en god självbild hos barn med NPF.

 

Litteraturstudie 

Känslan av att få en stor häst att göra som man vill är obeskrivlig. ”De fysiska egenskaper som krävs för att man ska lyckas i arbetet med hästar har gett mig tillit till min egen kropp”(Midkiff,2002,sid.216). Att känna att det här klarar jag, jag är inte rädd är så viktigt för NPF-barnen vars självförtroende ofta är dåligt, anser Tikkanen(1998). Sofia säger att hon vet hur man ska handskas med hästarna. Dem är hon inte rädd för. Annars är hon rädd för det mesta(Tikkanen,1998).

 

Såväl Iglum, Kadesjö och Gillberg trycker på hur viktigt det är att vi erbjuder NPF-barnen aktiviteter som kan utvecklas till ett intresse som stärker barnens självförtroende. Då barnen enligt Arbin (1994) har goda möjligheter att bli duktiga till häst så bör de få möjlighet att prova för att själva få avgöra om det är en hobby som passar dem.

 

Empirisk studie

B anser att barn med NPF bör få börja rida i liten grupp och där lära sig grunderna i ett lugnt tempo. När de grundläggande rörelserna är befästa och automatiserade  så kan barnen fungera i ordinarie ridverksamhet.

 

 

4:2 Social vinstlott för barn med NPF.

 

Litteraturstudie

Barn och ungdomar med NPF behöver en fast punkt i tillvaron där de träffar samma ledare, samma kamratgrupp och där de får vara med på aktiviteter och utflykter anser Kadesjö (2001). Detta är precis vad många ridskolor har att erbjuda. Märta Tikkanen som har skrivit en bok om sin nu vuxna dotter med MBD, säger att ridningen var det bästa och viktigaste i Sofias liv. När hon satt på hästryggen visste hon att hon dög. Hästarna har gett Sofia gemenskap med stallkompisar och en tillhörighet hon inte finner annars. Förutom kärleken till hästarna och glädjen över att få deras tillgivenhet har hon fått kompisar med andra funktionshinder såsom synskadade och rullstolsbundna vilket gett henne perspektiv på sitt eget handikapp.

Träningsläger och ridläger har gett Sofia roliga och nyttiga erfarenheter som stärker självförtroendet säger Tikkanen (1998).

 

Empirisk studie

A och B ordnar ridläger på somrarna för sina elever. De håller med om att det är en höjdpunkt för deras elever att få umgås med hästar och kompisar en hel vecka  och de kan se att eleverna växer av vistelsen.

 

 

4:3   Andra träningsformer med häst

 

4:3:1  Körning

 

Litteraturstudie

Arbin(1994) menar att körning kan ge koncentrations-, koordinations- och perceptionsträning.  Sociala kontakter och ökad självkänsla utvecklas även vid körning säger Arbin(1994). Hon anser det vara ett bra alternativ till fortsatt kontakt med hästar om barnet av någon anledning ej kan rida.

 

Empirisk studie

B anser att körning ger liksom ridning en möjlighet att komma ut i skog och mark samt lite spänning i tillvaron - det kan gå fort !

Barnen kan tävla på ”lika villkor”. I vagnen har funktionshindret inte så stor betydelse. Det finns vagnar där man kan köra upp en rullstol. Däremot är utrustningen ganska dyr och tar stor plats, vilket kan göra det svårt för ridskolor att utöva körning, säger B.

 

4:3:2  Voltige

 

Litteraturstudie

Voltige används med framgång inom terapiridningen för barn med NPF, främst i Tyskland.

Voltige är gymnastik på hästryggen och tränar rytm, balans, koordination, disciplin, laganda/samarbete och självförtroende. Då barnen ofta är orädda och gillar fart och fläkt är detta en form som passar dem säger Arbin(1994 ) . Deras balans är ju som förut nämnts ofta bättre när de är i rörelse.

 

Empirisk studie

A och B berättar att de ibland utövar voltige med sina elever som har NPF. Barnen tycker det är väldigt roligt och blir ofta duktiga. De anser det vara ett bra sätt att träna samarbete med andra barn.

 

 

4:4  Hur får man en ridgrupp med NPF-barn att fungera?

 

Litteraturstudie

Skogsridning skärper uppmärksamheten men man bör undvika ute-paddockar där aktiviteter runt omkring kan distrahera ryttare med koncentrationssvårigheter anser Arbin (1994). Enligt Juul (2005) ska man som pedagog vara en tydlig vuxen som ser till att barnen vet vad som förväntas av dem. Iglum (1999) säger att man ska visualisera undervisningen för barn med NPF. Detta främjar motivationen att träna och sätter in övningarna i ett sammanhang.

 Iglum (1999) och Ericsson (2003) säger att har man humor och bjuder på sig själv så underlättar det arbetet med NPF-barn.

 

Empirisk studie

B berättar att D hade svårt att låta bli att ha koll på läktaren med mig som åskådare.

Det som var viktigt för A:s pojkgrupp var att de inte ville ha  tjejer med, de skulle vara ensamma med instruktören, alltså inga åskådare på läktaren .Hur man bör bemöta barn med NPF stämmer väl in på hur A och B förhåller sig till barnen. De är tydliga vuxna som ser till att barnen vet vad som förväntas av dem. De är konsekventa i förhållande till regler och rutiner och ser till att barnen förstår dem. Både A och B är kreativa personer som använder sin fantasi för att visualisera undervisningen. A och B säger att det viktigaste i samvaron med NPF-barn är att ha roligt.

 

 

4:5 Finns det en överspridningseffekt till skolan?

 

Litteraturstudie

Det har jag inte hittat någon forskning som stöder. Att barnen blir lugnare i samvaron med djur kan tänkas bero på att empatin utvecklas enligt Barvefjord (2003). Att hästen däremot är en motivationsfaktor är det ingen som helst tvekan om. En av de viktigaste faktorerna för att kunna koncentrera sig och därmed ta till sig kunskaper är enligt Kadesjö (2001) barnets känsloliv; dvs. vilka emotionella reaktioner som intrycken från omvärlden väcker hos barnet.

Om hästen är NPF-barnets intresse kan den som motivationsfaktor ha stor betydelse för barnets vilja att tillägna sig skolans undervisning anser Tiller (2003)

 

Empirisk studie

B berättar om E som genom sin kärlek till hästen kämpar med att utveckla sin läsförmåga. I stallet är det nödvändigt att kunna läsa information på anslagstavlan för att hästarna ska må bra. Står där t.ex en lapp om att Brunte är sjuk och inte får gå i hagen så får inte informationen missas för att stallpersonalen är dåliga läsare anser B. Om barnen skulle ha lättare för att tillgodogöra sig skolundervisningen efter ett ridpass är tveksamt. A tror att barnen då är för trötta. Ridningen är så krävande för barnen och många av föräldrarna i pojkgruppen berättade för A att barnen åkte direkt hem och la sig.

 

 

4:6  Slutsatser utifrån resultatet om hur man kan använda hästar och ridning som ett specialpedagogiskt verktyg för barn med NPF.

Resultatet av min undersökning visar att hästar och ridning är användbara hjälpmedel för att utveckla förmågor hos NPF-barnen som de har svårt för såsom koncentration, motorik, perception, kroppsspråk och kommunikation. Får barnen börja rida i liten grupp där de ges den tid de behöver så har många av dem möjlighet att fortsätta i ordinarie ridverksamhet när de lärt sig grunderna och rörelserna blivit automatiserade anser A och B.

 

Att ha ett intresse där hästen förutom att vara ett arbetsverktyg också blir barnens vän, en vän som de har ansvar för att den ska må bra, gör också att barnen mår bra. Då kan man inte bära sig åt hur som helst utan måste uppträda lugnt och balanserat. Detta utvecklar förmågan till empati enligt Barvefjord(2003).

 

En social vinstlott är det helt klart för dessa barn som annars ofta är ganska ensamma att få ingå i en gemenskap med andra häst-tjejer/killar och vara med på aktiviteter. Detta anser såväl Arbin (1994), Kadesjö (2001) som A och B.

 

Forskarna är överens om att vi måste utgå ifrån NPF-barnens starka sidor och intressen för att de ska bli motiverade att lära sig. Om hästar och ridning är barnens intresse så är det en utmärkt motivationsfaktor enligt Tiller (2003).

 

 

 

5.  Diskussion

 

5:1  Hästar och ridning som ett specialpedagogiskt verktyg.

Att umgänge med hästar har en rogivande effekt som får såväl barn som vuxna att må bra, visste jag sen förut. Att ridningen tillförde barn med NPF så mycket det var en ny upptäckt för

 

mig. Med tanke på detta borde det vara kommunernas ansvar att se till att det finns ridskolor att tillgå, ett så stort ansvar ska inte behöva ligga på några eldsjälar i en ridklubb.

 

Under intervjun med B betonade hon vikten av att arbeta i team runt barn med NPF. Det tror jag är viktigt så att barnen får ta del av så mycket kunnande som möjligt. Vet man varför man gör det man gör så blir resultatet så mycket bättre. Jag har sett exempel på en ridinstruktör som kämpat med att lära sina elever att utföra en bakdelsvändning. Det är en rörelse som ställer stora krav på ryttarens koordination och förmåga att uppfatta instruktioner i flera led. När de tragglat länge nog utan att lyckas kan jag höra ridläraren säga: vänd själv och ta hästen med dig !  Döm om min förvåning när ryttaren lyckas utföra en bra bakdelsvändning. Här hade ridläraren alldeles omedvetet hittat ett sätt att visualisera kunskapen. Med ett samarbete mellan ridinstruktör och barnets specialpedagog kunde kanske denna metod varit utgångspunkten vid inlärningen av en ny övning. Med den samlade kunskapen blir det gemensamma vetandet så mycket större.

 

Med min förskollärarutbildning i botten tycker jag som Tiller (2003) att förskolepedagogiken måste in i skolan mycket mer än vad som sker idag för att skapa helhet och sammanhang för barnen. Att tillägnandet av kunskap är beroende av motivation tror jag gäller för alla människor, såväl barn som vuxna. Ser man då till att NPF är ett motivationshandikapp, vilket

författarna jag läst är överens om så blir det nödvändigt att vi som jobbar i skolan hittar barnens starka sidor och intressen att utgå ifrån vid kunskapsinhämtandet. Jag tycker Ericssons (2003) triangel, som illustrerar hur en lektion ska vara upplagd är så bra. Gör man, som jag ser det, basen rolig, meningsfull och insatt i ett sammanhang som knyter an till barnets verklighet så tror jag fler barn får lust att klättra uppåt i triangeln. Tar man dessutom tillfället i akt och liksom B utnyttjar uppmärksamheten, när den finns, till inlärning så tror jag att barnen med NPF kan lyckas bättre.

 

Hempfling (2001) säger att kreativiteten är grunden för all mänsklig existens. Jag anser att kreativiteten måste få mycket större utrymme i skolan då den är själva drivkraften för barnen att söka nya kunskaper. Barn med NPF som ofta saknar egen motor kan öka sin motivation genom att få utveckla sina kreativa sidor. Tiller (2003) berättar om Helsinborgs ridgymnasium där flickorna är motiverade att studera på ett helt nytt sätt än tidigare tack vare hästarna. Jag tror man kan integrera de flesta skolämnena med hästen om man bara är lite uppfinningsrik.

 

Jag håller med Tikkanen och Arbin som säger att trots ridningens alla fördelar för funktionshindrade barn så är det ändå den sociala vinsten som får störst betydelse för barnet. Att känna tillhörighet med andra barn och ungdomar och få möjlighet att förbereda och vara med om avslutningar, uppvisningar och små tävlingar är något jag önskar alla barn. Här får barnen också tillfälle att utveckla sina kreativa sidor när det gäller att hitta musik, måla kulisser, tillverka rekvisita och sy scenkläder.

Om fler barn får möjlighet att utveckla ett hästintresse så tror jag liksom Gravander (1998) att NPF inte längre kommer att förknippas med kriminalitet och missbruk utan associerar till kreativitet och nyskapande.

 

 

5:2  Metoddiskussion

En tanke jag haft i början av undersökningsprocessen var att intervjua några föräldrar till barn med NPF om barnen blev lugnare av ridningen och om det fanns någon överspridningseffekt till skolan. Eftersom jag inte hittat någon forskning eller rapporter som behandlar mitt område, i alla fall inte på svenska, kan jag inte säga om det är så.  B som är engagerad i en förening för terapiridning, både nationellt och internationellt hade vänligheten att erbjuda mig att få låna ett studiematerial från en föreläsning med Christoffer Gillberg. Säkert hade det varit mycket intressant men då den var skriven på engelska med mycket facktermer från både neuro-psykiatrin och hästvärlden insåg jag efter en snabb titt på materialet att min engelska tyvärr är alldeles för knackig för att klara uppgiften inom rimlig tid.

 

Även om jag i litteraturen skulle ha hittat belägg för att det finns en överspridningseffekt till skolan hade problemet med föräldra-intervjuer varit att hitta föräldrar som varit villiga att ge mig information om sitt barn. Eftersom jag inte haft möjlighet att bygga upp någon relation till barnens föräldrar pga. det stora avståndet och mitt enda besök på ridskolan tror jag inte det skulle varit möjligt att få dem att ställa upp med sin tid och ”lämna ut” information om sitt barn till en främmande människa.

 

 

5:3 Min egen vision kring en fungerande verksamhet

Jag hade hoppats på att finna någon verksamhet som i likhet med Helsingborgs ridgymnasium använder sig av hästar och ridning som utgångspunkt för motivationen men som vänder sig till yngre barn. Detta hittade jag tyvärr inte men det gav mig tillfälle att fundera över hur en sådan verksamhet skulle kunna se ut.

 

Jag kan tänka mig en liten grupp för barn med NPF där man har tillgång till hästar i skolans närhet. Barnen får ”hästundervisning”, dvs. möjlighet att vara i stallet och sköta hästarna, rida, köra eller öva voltige under två tillfälle per vecka. I skolan utnyttjar man hästen som motivationsfaktor i undervisningen .

 

I svenska läser man hästböcker och skriver egna hästberättelser, dikter, fakta mm. I stallet kan man föra loggbok så även andra elever kan läsa vad man gjort, t.ex fodrat hästarna, skriva vad varje häst fick för mat. Släppt ut hästarna i hagen, vem gick var?  Sopat stallgången eller smörjt hästens utrustning.

 

Engelska kan man träna i stallet likväl som i klassrummet utifrån vardagssituationerna med sin vän hästen.

 

Inom matematiken finns det fullt av möjligheter att utgå ifrån vardagssituationerna i stallet, jag ska ge några exempel;

· Brunte ska ha 10 kg hö/dag. Han ska ha 4 kg på kvällen, 3 kg på morgonen och resten fördelat på de andra två målen. Hur mycket hö ska Brunte ha på lunch och eftermiddag?

· Brunte är halt och veterinären säger att kraftfodergivan ska minskas med en tredjedel. Hur mycket kraftfoder ska Brunte ha?

 

Räkna foderstater är svårt men jag har sett exempel på tonårsflickor som har så stort motstånd mot matte att de i skolan sällan öppnar boken. På en kurs i foderstatsberäkning var de dock med och kämpade verkligen för att förstå. De ville ju så gärna att deras älsklingshästar skulle få rätt mängd mat efter deras storlek och arbetsbörda.  Drivkraften att klara detta på egen hand drev dem att prestera mer än de skulle förmått i skolan.

 

 

5:4 Avslutning

Detta är ett sätt på vilket man kan arbeta med hästar och ridning på ett medvetet och systematiskt sätt vilket är utmärkande för en specialpedagogisk metod. Med god vilja och uppfinningsrikedom hos pedagogerna som jobbar med NPF-barn kan säkert barnens intresse och starka sidor få vara utgångspunkt för deras kunskapsinhämtande.

 

Jag tror på att stärka NPF-barnens självförtroende och öka deras motivation genom att använda hästar och ridning som specialpedagogiskt verktyg. Mitt förslag till vidare forskning inom området är att ta reda på om det finns en överspridningseffekt till skolan.

 

 

   

 

Litteraturförteckning

 

 

Arbin von, Charlotte (1994). Hippoterapi.  Färentuna : Kikkuli förlag AB

 

Eriksson, Monica (2003). Fräknar på hjärnan, om udda barn & små avvikelser.

   Jönköping : Brain Books.

 

Barvefjord, Ulla (2003). Må bra med djur. Stockholm : Bilda förlag.

 

Gillberg, Christopher (2005). Ett barn I varje klass, om ADHD och DAMP.

    Stockholm : Cura bokförlag och utbildning.

 

Gravander, Åsa (1998). Att handskas med ”Emil”, om hur det är att vara mamma till ett barn          med DAMP/MBD.  Hammarö : Gravander & Widerlöv förlag.

 

Hempfling, Klaus Ferdinand (2001). Hästarnas budskap. Malmö : Natur och Kultur.

 

Iglum, Lisbeth (1999). Om de bara kunde skärpa sig ! Barn och ungdomar med   DAMP/MBD, AD/HD och Tourettes syndrom. Lund : Studentlitteratur.

 

Juul, Kirsten (2005). Barn med uppmärksamhetsstörningar. Lund : Studentlitteratur.

 

Kadesjö, Björn (2001). Barn med koncentrationssvårigheter. Stockholm : Liber AB.

 

Midkiff, Mary D (2002). Flyga utan vingar. Falun : Scandbook AB.

 

Tikkanen, Märta (1998). Sofia vuxen med sitt MBD. Tavastehus : Forum.

 

Tiller, Tom & Rita (2003). Den andra dagen, ett vidgat rum för lärande

    Stockholm : Runa förlag.

 

Trost, Jan (1993). Kvalitativa intervjuer. Lund : Studentlitteratur.

 

Wadefjord, Christine (2002). Kan ridning vara en hjälp i psyko-terapi . Hypnos-nytt.

 

 

    

 

                                                                                                                     Bilaga 4.

 

En cowboy-historia.

 

Berättelsen börjar på ranchen där cowboysen äter sin frukost. Här fantiserar vi tillsammans om vad vi äter. Efter frukosten är det dags att rida ut för att fånga in kalvar.

De skrittar så sakta iväg från ranchen. De håller då båda tyglarna i vänster hand för riktiga cowboys rider ju med enhandsfattning för att kunna svinga lasson med höger hand. Så småningom travar de iväg över prärien. Då dyker kalvarna upp och nu bär det av i galopp för att fånga in dem. Cowboysen svingar sina osynliga lasson och rider in på volten där de fångar varsin kalv. Hästar och cowboys gör halt och pustar ut medan en i taget får berätta hur sin kalv ser ut. När de skrittar hemåt på lång tygel kommer det bud om ett annalkande tågrån. Nu är det bråttom och dags för galopp i nytt varv. Fram med pistolerna och skjut i luften så konduktören uppmärksammar faran och stannar tåget. Rånarna tas fast och cowboysen skrittar lugnt hem, nöjda och glada.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

03.01 | 19:33

Hejja hejja

...
11.11 | 18:22

Jättefin hemsida Inger!

...
11.11 | 17:22

Helt fantastisk blogg med mycket bra innehåll!

...
10.11 | 19:57

Ja, det är verkligen ett nyckelbehov hos oss alla, två som fyrbenta.

...
Du gillar den här sidan