Förra helgen hälsade jag på Cindra. Några fjärilar fladdrade i magen. Vårt förhållande var en aning komplicerat och jag kunde inte förutse hur hon skulle ta emot mig. Hon gick i en stor hage tillsammans
med två andra ston. Den tjocka vinterpälsen glänste mörkt kopparröd i solen, hon såg annorlunda ut sen i somras. Jag ropade på henne, osäker på om hon skulle bry sig. Glädjen var obeskrivlig när hon
kom direkt för att hälsa och sen villigt lät sig kelas med. Hon utstrålade ett lugn och en säkerhet som inte fanns i somras. Då förstod jag vad det var hon velat visa mig som framkallade en känsla som både
hade lockat och skrämt mig. Hon speglade mina begränsningar. Det var det som gjorde det så svårt att se och tog så lång tid att upptäcka. Magics spegling av mina förmågor var ofta omedelbar och glädjefylld medans
Cindra spegling var obegriplig och svår. Det är inte lätt att ta till sig det som begränsar oss och ofta smärtsamt att gräva i men hur ska vi kunna utvecklas och gå vidare om vi inte får dessa sidor speglade för oss.
Min beundran och tacksamhet till det fina lilla fuxstoet som hade modet att ge mig dessa nycklar ökar för varje dag och jag kommer ofta på mig själv att le stort och känna värmen stråla från mitt hjärta till
hennes.