Hästarnas rytmiska tuggande på sitt morgonhö, den klara, kyliga höstluften som vittnar om en uppiggande ridtur bland starka, klara färger. Livet är här och nu. I stallet existerar inget annat. Alla måsten ramlar av liksom en dumpad ryggsäck i samma stund
jag öppnar stalldörren och möts av hästarnas dova morgonhälsning. Då är allt bara lycka. Varför kan jag inte behålla samma känsla jämt? Varför måste gårdagen bita sig fast med all dess irritation, ånger och skuld? Mitt i tuggandet blir det tyst, stilla som
en plötslig aha-upplevelse. Sen fortsätter mumsandet igen som om inget hänt. Kan det vara så att dessa stora, varma djur med sina vackra ögon har mer att lära oss om livet än vi anar? Att mina ston i aktningsvärd ålder besitter en klokskap som är avundsvärd
och så gärna delar med sig av sin kunskap bara vi lyssnar på dem och ställer rätt frågor. Hur ska jag veta vad som är rätt frågor? Frågor från ditt hjärta är svaret de ger mig. Vad som är viktigt i livet försöker mina hästar dagligen visa mig. Deras undervisning
är bättre än föreläsningar och litteratur. Visst behöver vi detta också men vetskapen och den inre säkerheten som följer med känslans kunskap överglänser allt. Och allt detta ger de mig utan att kräva något i utbyte. För de vet att allt är kärlek och skulle
jag tvivla som jag allt som oftast gör så får jag en varm blick från de underbart vackra ögonen och en mjuk mule mot min kind som sakta blåser en luftström av visshet som säger: oroa dig inte. Då kommer återigen lugnet tillbaka och jag vet att allt ordnar
sig. På nåt sätt gör det ju det. Jag vet inte hur och hemligheten är nog den att det behöver jag inte bry mig i , det viktiga är att ha tillit till att världens vackraste djur finns där för oss om vi bara släpper in dem i vårt hjärta.