Vilka bra frågor du ställer! Jag har själv funderat över just dessa under flera års tid och vet fortfarande inte om jag funnit några bra svar men jag ska göra ett försök att dela med mig av vad jag tror.
Som du själv upplevt ridning avslappnande så delar du den vetskapen med många andra hästmänniskor. Djur och natur får oss att bli mer avslappnade om vi får uppleva det under trygga former. Jag tror rädslan för att prova ridterapi grundar sig i vuxnas egna
negativa erfarenheter av hästar, som också är en stor riskfaktor om samvaron sker på ett oproffessionellt sätt. Det är av största vikt att den person som utför hästunderstödd terapi har kunskaper om både människa och häst. Jag tror att vi som arbetar med
ridterapi måste bli duktigare på att tala om VAD och VILKA problem vi kan förbättra med hästarnas hjälp.
För mig som pedagog är hästarna mitt arbetsverktyg för att mina elever ska kunna tillgodogöra sig undervisningen bättre. Detta sker genom att eleverna går ner i varv, får bättre balans fysiskt och därmed även psykiskt
och då ökar förmågan till inlärning.
Många har en övertro på att hästen i sig gör underverk och tycker att det är onödigt att betala mer än vad en vanlig ridlektion kostar. Av en person som arbetar inom elevhälsan fick jag en gång förfrågan om att ta emot en elev som mådde riktigt dåligt och
som hade en önskan om att få vara med hästar. Några pengar att betala för ridterapin var det inte tal om. När jag frågade elevhälso-personalen vad denne tyckte jag skulle leva av fick jag till svar att ”Du har ju hästarna ändå, eleven kan väl få komma och
”snosa”, du kan ju få hjälp med mockning också”. När jag svarade att; så kan jag inte driva företag, fick jag till svar att det finns så många travstall så jag ringer till någon av dem. Skrämmande! Sådan okunskap är direkt livsfarlig och då tycker jag det
är bättre att man avstår. Undrar om de anlitar grannen som inte är snickare till att renovera huset, för han har ju verktyg?
Mina hästar är inte enbart arbetsverktyg utan också kollegor. Ju bättre kommunikation jag har med hästarna ju bättre speglar de mina elevers svårigheter.
En tonårstjej blev trampad nästan varje gång hon var här. Till en början blev jag smått irriterad över att hästen var ovarsam med henne tills jag förstod att det var hästens sätt att visa mig på elevens svårigheter. Vi tränade övningar där tjejen var tvungen
att koncentrera sig på var hon hade sin kropp i förhållande till hästen och blev med tiden allt duktigare på detta. Resultatet blev bättre kamratrelationer och minskad mobbning på skolan.
En kaxig tonårskille blev grinig vid första besöket för att jag ”bara hade flickhästar”. Då ska jag ha den där, sa han och pekade på Magic som såg minst feminin ut (vi var på väg ut i hagen för att ta in hästarna). Jag svarade honom att det går inte för
hon har tappat en sko. Han blev mörk i blicken och jag tyckte synd om honom. Jag bestämde mig snabbt för att hon klarar detta utan sko och gav honom lov att hämta henne. Döm om min förvåning när Magic i full fart galopperade ifrån honom. Hon talade hur tydligt
som helst om att: DU ÄR INTE MITT JOBB! Det fick bli Maylie, som är kvinnligheten själv. Den dagen gjorde Magic verkligen skäl för sitt namn, det var MAGI, hon visste att pojken hade en skev kvinnosyn och behövde möta den mjuka och omtänksamma men orubbligt
förståndiga Maylie som månade om hans säkerhet och höll fast vid det oavsett vad han själv ville.
I motsats till elevhälsan som inte tyckte ridterapi var värt att betala för kan jag berätta om en äldre kvinna som gick hos mig för att hon varit långtidssjukskriven i många år. När försäkringskassan för ett antal år sedan stramade åt sina regler vid sjukskrivning
blev kvinnan tvingad att gå på en kurs för personer som stod utanför arbetsmarknaden, trots att hon bara hade ett halvår kvar till pension. Genom kursen blev hon beviljad ridterapi en period. Kvinnan som led av svår värk, gick hos kiropraktorn en gång i veckan.
När kursen var slut valde hon att fortsätta ridterapin på egen bekostnad eftersom hon tyckte att den gjorde lika god nytta som kiropraktorn och det kostade lika mycket. Hästarna gjorde henne dessutom glad och som hon själv sa så kände hon sig för första gången
i sitt liv duktig.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att hästarna med sin känslighet, intuition och stora hjärtan får möjlighet att hjälpa fler människor till ett gott liv.
Alla snälla och kloka hästmänniskor, ta nu chansen att hjälpa Josephine och andra studenter att sprida kunskap om ridterapi!
Mvh. Inger