I morse var jag och Leia, vår cocker spaniel, som vanligt i stallet och fodrade hästarna. Medan de äter sitt kraftfoder ska Leia gå sin vanliga promenad och hemma igen släpps hästarna ut i hagen. Katten möter oss
efter vägen och vi går hemåt tillsammans. då som från ingenstans dyker en stor kråka upp framför oss på vägen. Hon eller han går med bestämda steg över vägen och tillbaks igen, för
att sedan promenera rakt mot oss. Katten som annars jagar precis allt som rör sig går bara förbi fågeln. Hunden som spårar varenda doft bryr sig inte det minsta. Vi passerar varandra och jag tänker förundrat om det bara
är jag som ser? Kråkan flyger upp i ett träd och vi andra går vidare. Ett helt odramatiskt möte som dröjt sig kvar i tankarna hela dagen. Jag vet att jag en gång hörde att kråkorna kommer med förändring
och om så är fallet så undrar jag med skräckblandad förtjusning vad den här orädda kråkan för med sig?