Jag sitter på altanen och dricker mitt morgonkaffe. Har precis sagt godmorgon och klappat om Amme som gäspat trött i sensommarsolen.I fem dagar har han nu haft sin nya kompis, en islandsvalack. Till en början visade han vänligt
men bestämt nykomlingen var skåpet ska stå, något senare fick han ta strid för att behålla sin position och han var ganska sur och missbelåten. Han hade nog haft det bättre ensam, var mannens kommentar. Att
ha en kompis att klia sig på är skönt men de ska göra som Amme vill så det där med att kompromissa är inget han känner till även om det säkert skulle vara mindre slitsamt.När vi stod där i morse
och småmyste tillsammans gick islänningen iväg och tittade gång på gång bakåt för att se om han fick Amme med sig, han stannade vid övergången till nästa äng och tittade oroligt på oss,
nu var han själv och inte helt bekväm med situationen så han var snart tillbaka över diket igen. Amme gick honom till mötes och visade med en liten huvudsläng att han skulle flytta sig för honom men icke så det kom
ytterligare några såna innan han tog tag i islänningens grimma och flyttade hans huvud. Islänningen försökte sig på samma sak men Amme rubbade inte huvudet ur position. När han så böjt islänningens
huvud åt båda hållen några gånger släppte han taget om grimman och nykomlingen följde lugnt och snällt efter Amme dit han gick.
Fascinerande att se hur hästar kommunicerar med varandra och lärorikt
att se att ledarskap faktiskt är färskvara, något man får visa sig värdig och inte en gång för alla givet.