Återigen nafsar stressmonstret mig i hälarna. Det väser och fräser fram sina hot om utmattning. I ett års tid har jag försökt hålla det ifrån mig men de är lömska de där monstren för
de smyger sig på utan att man märker dem och när de väl bitit sig fast är det försent och såren de orsakar är svårläkta. Det är väl därför de gärna kommer tillbaka för de luktar
sig till när någon varit utsatt tidigare vilket gör det lättare för dem att slå klorna i dåligt läkta ärr. Medicinen heter avslappning, enkelt kan man tycka men ack så svårt. Jo, jag kan tvinga mig
att ligga still i massagestolen eller ett varmt bubbelbad och till och med njuta av det en liten stund men värre är det då att få stopp på tankarna. De mal och snurrar oavbrutet och enda gången jag klarar att få tyst
på dem är på hästryggen.Ridning är den bästa stresshantering som finns.