Att hålla sig innanför ramarna är bekvämt men dessvärre inte särskilt utvecklande. Väldigt ofta går man omkring med en känsla av missnöje utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det
är tills det en vacker dag ställs på sin spets eller att man av en händelse upptäcker nåt nytt. Så var det med ridningen för mig, det hände inte så mycket, gick hyfsat bra men varken jag eller hästen
var glada, jag ville ju känna den där fantastiska känslan av flow när man utan ansträngning flyger tillsammans med sin häst. Hur skulle jag lyfta min ridning? Man kan säga att jag snubblade över lösningen i form
av en tränare som med clickerträning får en lyhörd häst och en ryttare som är medveten om hur den kommunicerar med hästen så de tillsammans blir ett ekipage i balans och harmoni.
När man provar något
nytt är den första tiden en smekmånad som känns fantastisk och man kan inte förstå att man inte gjort detta tidigare. Efter ett tag kommer svårigheterna, man känner sig helt värdelös när inte den enklaste
sak fungerar och här är det lätt att ge upp och gå tillbaka och göra som man alltid gjort. Det är då man inte får ge upp! Att ta sig ur komfortzonen är smärtsamt men så värt besväret
för sanningen är att man kan inte gå tillbaka. Det vore att svika både sig själv och sin häst så därför tar vi nya tag och spränger oss ur komfortzonen för att uppnå drömmen om att
bli ett.