Efter mitt blogginlägg om mobbning har många föräldrar mejlat till Strandbäcken därför att de känt igen situationen för sitt barn. Flera har funderingar om sitt barns diagnos verkligen är en diagnos eller om problemen beror på utanförskapet och stressen
det medför. Några har varit förtvivlade över att barnet kanske medicinerar på felaktiga grunder. -Ska mitt barn behöva ta medicin som vi inte vet de långsiktiga effekterna av därför att andra barn inte är snälla? -Enkelt för skolan att vårt barn medicinerar
för att klara av trakasserierna. -Jag känner inte igen mitt barn som skolan beskriver det, hemma med djuren kommer de mjuka sidorna fram. -Alla klarar inte stora grupper hela tiden, varför ska mitt barn behöva anpassa sig till en omgivning som det förmodligen
ändå aldrig kommer bli en del av? - Mitt barn har fullt upp med att bli accepterad i klassen vilket går ut över kunskapsinhämtandet, jättesvårt att koncentrera sig när man måste ha koll ifall nån gör miner.
Det finns många funderingar runt omkring olikheter. Många anser att den svenska skolan skapar ett utanförskap i sin strävan att behandla alla lika. All undervisning ska ske innanför skolans väggar och alla ska läsa samma, de som inte hinner får ta igen hemma.
Det blir för många en negativ spiral som leder till utslagning istället för inkludering.
Varför inte titta på USA där elever med koncentrationssvårigheter kan få delar av sin undervisning på en lantgård(companion zoo), där de automatiskt går ner i varv. För att höja statusen hos dessa elever får de sen i sin tur lära klassen om djuren. Mer om
detta kan du läsa på Strandbäckens hemsida, se fliken; mitt examensarbete.