Jag sliter med en rejäl höstförkylning och minsta rörelse får huvudet att kännas som det ska explodera. En explosion vore vid närmare eftertanke helt OK. Inte så jag på något vis är självmordsbenägen
men den sista tidens stiltje frestar mitt tålamod mer än jag klarar av. Jag konstaterar sakligt att det var nästan fyra månader sedan jag skrev mitt sista blogginlägg. En hel sommar har gått och inget har hänt. Det är
som att leva i ett vacuum trots att livet pågår för fullt runt omkring mig. En lång, lång väntan.På vad, tänker jag ofta. Att bedriva hästunderstödd terapi i våra glest befolkade gränstrakter
till Norge är ett hopplöst företag, tänker jag när vacuumet är som mörkast. Ändå har jag en känsla av att det är när det känns som att INGENTING händer- det är då det händer!
Jag har inte velat tänka tanken "Strandbäckens Häst&Hälsa" på väldigt länge men när jag imorse låg och tyckte synd om mig själv med min snoriga näsa och bultande huvud och genom sovrumsfönstret
tittade ut på det stolta lilla fuxstoet som tillbringat sommaren hos oss då trillade kronan ner. Det har visst hänt saker, mitt framför näsan på mig fast jag inget har sett. Självklart är det just här som jag
ska bedriva min häst och naturterapi. Det är här vi har vår unika miljö med sina magiska skogar och vattendrag som får både djur och människor att gå ner i varv och komma i kontakt med sitt verkliga jag.När
jag dessutom får glädjas över antalet läsare som besöker bloggen och ser siffrorna öka rejält vecka för vecka då kan jag inte annat än känna en stor tacksamhet att just jag får verka här och
utveckla Strandbäcken.