Hjärtat skriker ut sin hjälplöshet över att bli berövad sina arbetsverktyg. Magen krampar och frustrationen kräks ut. Jag förväntas prestera resultat men ingen jävla idiot kommer på ide’n att
plocka av kontorsråttorna deras datorer. Kostnaderna skenar i takt med ungar som ges konstgjord andning, de styrande förfasar sig men ingen vågar. Vågar göra annat, vågar tänka nytt, vågar låta de som brinner
rikta sin låga mot de som behöver istället för att elden förtär dem själva. Så lätt att råda vänner att hoppa av cirkusen och följa sitt hjärta. Så svårt själv. Kroppen säger
att det är bättre att sluta innan man går sönder. Går sönder av att ”veta hur” men inte få tillåtelse. Den alltjämt närvarande smärtan som från en hånfull käftsmäll
när jag möter små olyckliga, vilsna själar som skriker ut rop på hjälp om trygghet och kärlek. Vill låta dem möta trygghet och kärlek. Vill - men .............,